Av någon märklig anledning har den svenska regeringen inte bara utsett reaktionära imamer vid de stora svenska moskeerna till de mest representativa för svenska muslimer. Imamernas världsbild har också ansetts värd att försvara inom svenska medier, där man sällan har uttryckt stöd för de krafter inom islam som har riktat kritik mot till lexempel hedersvåld och kvinnoförtryck. Den som har poängterat vikten av att lyssna till imamernas muslimska kritiker istället för till imamerna har snarare försetts med den märkliga beteckningen "islamofob". Att vi i Axess har haft flera artiklar om muslimska feminister har till exempel fått kulturskribenter och ledarskribenter på Aftonbladet att dra paralleller till Anders Behring Breivik. Intresse för de röster inom islam som kritiserar reaktionära element inom islam har föranlett tal om ett osunt intresse för islam.

Det är ett märkligt förhållande som man sällan lägger märke till i svensk offentlighet, att man ser reaktionära ledare som representativa inte bara för en mångfasetterad religiös rörelse utan för ett jättelikt kollektiv av religionsutövare; och att man inte väljer att sätta sin tillit till de radikala elementen, när de reaktionära krafterna visar sig uppmuntra till rena olagligheter.

Att SVT:s Uppdrag granskning har uppmärksammat de anmärkningsvärt likartade råd som svenska imamer delger kvinnor i nöd, har uppenbarligen inte fått svenska politiker att ändra strategi i detta avseende. Reportaget, där imamer förordar månggifte, anser att ett nej aldrig är ett nej samt att kvinnor bör finna sig i att bli missshandlade av sina män, har uppenberligen inte fått andra konsekvenser än att integrationsminister Erik Ullenhag har påpekat att imamerna bör få mer utbildning. SvD skriver: "Erik Ullenhag (FP) välkomnar en svensk imamutbildning (...) jag skulle välkomna möjligheten att utbilda sig till imam i Sverige."

Man kan fundera över hur myndigheterna skulle reagera om liknande oegentligheter upptäcktes inom svensk frikyrkorörelse eller inom den svenska katolska kyrkan. Kan någon tänka sig att svenska pingstpastorer som uppmanade till våldtäkt skulle föranleda mer utbildningsmöjligheter; eller att den svenska vänstern skulle anse att de som kritiserar reaktionära pingstpastorers värderingar utgör ett obehagligt hot mot pingstvänners eller kristnas möjligheter att praktisera sin religion?

Åsa Linderborg har skrivit en på många sätt märklig artikel i dagens Aftonbladet om Lenin, "kulturradikalismen" och "det emancipatoriska projektet". Det första som kan noteras är att hon återigen tar Lenin i försvar. Efter revolutionen sägs Lenin ha deltagit i en "dialog mellan alla radikala kretsar. Konstnärer, författare, skådespelare, pedagoger, arkitekter." Hon citerar också inkännande Lars Forssells dikt om Lenin ur Oktoberdikter (1971): "Det finns inga skäl för optimism / det finns inga skäl för pessimism / Det finns skäl för revolution".

Med tanke på de omfattande utrotningar av oliktänkande som Lenin omedelbart iscensatte efter oktoberrevolutionen, ter det sig direkt osmakligt att som Linderborg tala om "dialog". Redan 1918 myntade han begreppet "röd terror", vilket inte minst gick ut över just "kulturarbetare". "Skit" kallade han dem ett par år senare; och behandlade dem - bokstavligen - därefter. Och varför använder Forssell termen "revolution" i sammanhanget om det inte handlar om att "rent fysiskt skada borgarklassen"? Det är ju just det senare som termen "revolution" syftar på när det gäller ämnet för hans lika naiva som osmakliga dikt: Lenin och den statskupp som denne iscensatte tillsammans med sina blodtörstiga hejdukar. 

Sedan bör kanske någonting sägas om kopplingen mellan leninism och kulturradikalism. Kulturradikalismens historia bör rimligtvis härledas tillbaka till andra halvan av 1800-talet och till Brandes. Då handlade kulturradikalismen till stor del om att markera opposition gentemot kyrkan: att plädera för ett sekulärt samhällsprojekt och konstens, kulturens och vetenskapens avhängighet från den politiska och religiösa makten. Det var i stora drag ett liberalt projekt, som gick att knyta till en tro på inidividen och till en strävan att bryta med reaktionära mönster och befria individen från tvingande strukturer när det gällde härkomst, föråldrade könsmönster och dubbelmoral i sexuellt hänseende. Det var ett projekt som klarade sig påfallande bra utan några leninister.

Sovjetkommunismen innebar i sin tur en återgång till just den starka koppling mellan den politiska makten å ena sidan och kulturen och vetenskapen å den andra, alltså just den koppling som de tidiga kulturradikalerna hade velat upplösa. När sedan kulturradikalismens andra fas inträffade i Norden med de unga modernisterna på 1920- och 30-talet, med Fem unga och Gunnar Ekelöf, kan man också notera att de mest hårdföra leninisterna i författarkåren, som Ture Nerman, ställde sig direkt avvisande till de kulturradikala tendenserna - på samma sätt som de mest hårdföra marxistleninisterna på 1960- och 70-talen var oförstående inför den (och den närmast föregående) tidens mest radikala formexperiment.

Detta hindrade naturligtvis inte att den tidiga - eller egentliga - modernismen som fenomen var intimt sammanlänkad med totalitära ideologier. Edith Södergrans fascistiskt anstrukna poesi är ett exempel; Pablo Nerudas stalinism ett annat; Ezra Pounds nazism ett tredje; Marinettis fascism ett fjärde; Louis Aragons stalinism ett femte; Majakovskijs leninism ett sjätte och så vidare... Dessvärre är detta ingenting som talar till nämnda diktares fördel. Dessbättre förblev deras kärlek till de totalitära ideologierna och regimerna rätt obesvarad.

Med tanke på den debatt som på sistone har rasat om Anders Behring Breiviks lojaliteter på nätet, kan det finnas anledning att fästa uppmärksamheten på det stora engagemang som man kan finna bland svenska högerextremister och nynazister för den svenske diplomaten Ingmar Karlsson. Här kan man ta del av ett långt reportage om Karlsson i den nationalistiska publikationen Fria Tider, vilken av Expressens ledarredaktion - i mina ögon, helt korrekt - har beskrivits som en "tummelplats för svenska nazister". Inte minst följande formulering sticker ut - och säger en hel del om substansen -  i den politiskt dubiösa nättidningen, vars popularitet hos dess nynazistiska kommentatorer (som ofta dessutom är så ynkligt fega att de inte ens vågar uttrycka sina åsikter under eget namn) inte minst grundar sig i dess profilering till förmån för antisemtism och frågor som rör den vita rasens oklara framtid, vådan av invandring, problem med romer, faran med homosexualitet , rasblandningens konsekvenser med avseende på sjunkande intelligensnivåer i samhället och så vidare: "Ekström är en etablerad kulturskribent vid den neokonservativa tidskriften Axess och har även publicerats flitigt i Expressen och en rad andra tidningar, men hennes riktiga identitet har aldrig tidigare blivit känd."

Nu bör det naturligtvis sägas att det faktum att Karlsson hyllas i en högerextremistisk nätpublikation med nationalistisk, antiliberal och antisemitisk inriktning inte gör honom till högerextremist, fascist eller nazist. Däremot bör man inte blunda för de överensstämmelser som finns i enskildheter mellan å ena sidan de diskussioner på Karlssons facebook-sida där bland andra den gamla SVT-medarbetaren Gunnel Werner är en flitig deltagare; och å andra sidan de ideer om Israel-lobbygrupper, de konspirationsteorier och det hat mot Axess, mot Torbjörn Elensky och mot mig själv som är anmärkningsvärt lika till sin karaktär hos antisemitiska högerextremister och nynazister såväl som hos Karlsson och hans inte fullt så obildade, ynkliga och marginaliserade partask till nätkompisar.

UPPDATERING: Expressens kulturchef Karin Olsson svarar idag bra på Ingmar Karlssons replik på hennes ursprunliga inlägg i det som var upprinnelsen till denna diskussion, nämligen Ingmar Karlssons agerande på Författarförbundets årsstämma.