Lena Andersson skriver som vanligt intressant och intellektuellt spänstigt på DN:s ledarsida, där hon idag diskuterar likheterna mellan rassegregering och könssegregering. Utgångspunkten är kommentarer i media där man hyllat och set tdet som "framsteg att tingsrätten i vintras dömde till fördel för mannen som av religiösa skäl inte tog en kvinna i hand på arbetsplatsen" (en uppfattning som för öpvrigt kom till uttryck även i Dilsa Demirbag-Stens av mig kritiserade artikel i Expresssen nyligen).

Andersson menar att detta sätt att se på könen är jämförbart med synen på olika raser i Sverige för 80-100 år sedan; i amerikanska södern senare, och i Sydafrika ännu senare. Vilket är en helt rimlig slutsats, liksom att den är jämförbar med den syn på kvinnor som dominerar i exempelvis Saudiarabien. I ebnlighet med de idéer som dominerar inom identitetspolitiken, kulturrelativismen och multlikulturalismen, frågar sig Andersson ironiskt:

"Borde man inte i stället ha respekterat sydstaternas kultur och uppdelning av människor efter tydliga kategorier? Om tradition inte räckte som rättighetsgrund var ju slavhanteringen reglerad i Bibeln. (...) Hade inte motståndet mot sydstatarnas levnadssätt ett drag av sjukdom, grundad i rädsla för det annorlunda?"

När Lena Andersson driver analogin mellan köns- och rasapartheid in i det svenska samhället av idag blir resonemanget genast mer problematiskt, när hon menar att enkönade omklädningsrum är uttryck för samma slags könssegregerande tänkande. Dock finns en väsentlig olikhet: könssegreregade omklädningsrum är inte en konsekvens av en nedvärdering av det ena könet framför det andra ( - åtminstone inte av det kvinnliga könet framför det manliga). Medan segregationen i exempelvis Sydafrika - liksom könssegregationen i Saudiarabien - vilar på en föreställnig om den ena rasens eller det ena könets underlägsenhet under det andra, så upprätthålls viljan till segregerade duschrum av en föreställningar om exempelvis grundläggande skillnader mellan den manliga och den kvinnliga sexualiteten, vilka är förhållandevis värdeneutrala.

Kanske är dock de samkönade omklädningsrummen närmare än man kan tro. Jag noterar att det var nästan mangrann uppslutning för partiledarna i den politiska debatten på Pridefestivalen igår. Detta för att diskutera frågan om transsexuellas rättigheter, eller närmare bestämt den undergrupp av transsexuella som vill byta biologiskt kön, eller rättare sagt den undergrupp till könsbytande transsexuella som slåss för att slippa sterilisera sig i samband med könsbyte. Nåväl: i denna fråga verkade det - att döma av referaten - råda fullständig enighet mellan partiledarna om att den person som vill byta biologiskt kön inte ska behöva löpa linan ut för att byta biologiskt kön. Om jag har förstått saken rätt ska den kvinna som vill bli man kunna bevara sina äggstockar och den man som vill bli kvinna sina testiklar.

Den fråga som då naturligtvis infinner sig hos den fåkunnige är: om man nu ska kunna bevara delar av sitt "gamla" kön vid ett könsbyte, var ska man då dra gränsen för när könet är bytt och vem bör egentligen dra denna gräns? Vilka delar av min kropp är det som konstituerar mig som kön? Kan jag som man bli kvinna utan att operera in bröst? Det måste jag ju rimligtvis kunna bli, eftersom det finns kvinnor utan byst. Kan jag fortstta ha skäggväxt och basröst? Jag måste väl rimligtvis i min identitet som kvinna kunna välja att ha basröst om jag finner det attraktivt, eller hur? Vilken läkare, psykolog eller kommunalpolitiker har rätt att påstå att en kvinna inte ska ha möjlighet att ha skägg och basröst - en kvinna som till exempel har kvinnnligt könsorgan? Om man kan vara kvinna med testiklar måste man väl rimligtvis kunna vara kvinna med basröst? Och så vidare. Konsekvensen måste ju rimligtvis bli att det är svårt att knyta något specifikt organ till den kvinnliga identiteten. I min nya identitet som kvinna så väljer jag att ha väldigt stora bröst, kvinnoröst, men penis. Vem har rätt att förvägra mig den rättigheten?

I konsekvens med detta borde man ju rimligtvis även kunna hävda att jag kan bli kvinna även med samtliga nuvarande organ intakta. Vilket gör att jag - just det! - kan välja kvinnliga omklädningsrum och duschrum istället för manliga.

Joyce Carol Oates skriver i sin dagbok den 12 augusti 1976 (i Joyce Carol Oates: Dagbok 1973-1982, övers Ulla Danielsson, Bonniers 2009):

"Hemska 'experimentella' konstverk på Detroit Institute of Arts. De numera obligatoriska helt vita dukarna; snarare fyrkantika vita pappersbitar. Nio stycken sådana i rad. En målning täckte tre väggar och hette 'Green Focus': två jättestora vita dukar, en jättestor vit duk med en liten grön triangel i mitten. Men om man protesterar mot ett sådant trist osjälständigt verk anses det automatiskt att man är 'reaktionär'. Jag tycker mycket illa om [R:s] försök att avfärda mina invändnigar mot minimalistisk konst genom att säga att nya verk ständigt möter motstånd; tänk bara på Picasso, Monet, van Gogh, etc., etc. Det är säkert sant. Men detta är inte längre nyskapande konst, Duchamp började redan för decennier sedan med sin lekfulla anti-konst; år 1976 är de helvita dukarna slentrian, liksom helsvarta, helröda och helt gröna dukar. Trots detta kallade intendenten för institutet utställningen 'Ett nytt decennium'."

Idag svarar jag Dilsa Demirbag-Sten i Expressen. Texten är dock (ännu?) inte inte upplagd på nätet, varför jag även publicerar artikeln här:

Dilsa Demirbag-Sten kritiserar dem som ”utgår från kollektiv i stället för individer” – och anför mig och Dick Erixon som högerflankens exponenter för detta. Vi påstås tillhöra gruppen ”reaktionärt konservativa krafter”, vi utmålas som företrädare för en kollektivistisk syn på muslimer, vi påstås förespråka kollektiva bestraffningar av muslimer samt driva frågan om ”Eurabien”.

Det märkliga är att inte ett enda citat anförs som belägg. Skälet är enkelt: jag tillhör inte några av de ideologiska kollektiv som Dilsa Demirbag-Sten vill sortera in mig i. Och jag har aldrig uttryckt sympatier med deras påstådda värderingar. Jag är för fri invandring och har aldrig yrkat på kollektiva bestraffningar av muslimer. Jag har tagit avstånd från förbud mot burka. Och har uttryckligen kritiserat beskrivningen av muslimer som kollektiv, till exempel i min recension i Axess av Lena Sundströms ”Världens lyckligaste folk”.

Genom att utmåla mig, Anna Ekström, Dick Erixon och Ayaan Hirsi Ali som högerextremister gör Demirbag-Sten samma misstag som vissa liberaler gjorde på 50-talet, i samband med debatten om tredje ståndpunkten. I sin strävan att gå vänstern till mötes accepterade man då tanken om USA och Sovjetunionen som lika goda kålsupare. Vilket var själva grogrunden till den destruktiva vänsterdominans som Svante Nycander nyligen diskuterade i sina DN-artiklar om liberalismens marginalisering bland svenska kulturdebattörer och akademiker. Genom tredje ståndpunkten försköts den ideologiska balansen: att vara liberal USA-vän uppfattades som lika extremistiskt som att gå Sovjets ärenden.

När Sverigedemokraternas chefsideolog Kent Ekeroth nyligen, på sajten Politiskt inkorrekt, gav sig in i den nu pågående debatten, var det intressant nog med en kritik mot Axess som starkt påminner om Demirbag-Stens. Varför ska det stötas och blötas vilka liberaler som har blivit feltolkade, undrade han. Jo, Demirbag-Sten och Ekeroth: det beror på att vi vill komma till rätta med den ideologiska balansen, så att demokratins och liberalismens förespråkare kan skiljas ut från nationalistiska populister och destruktiva kulturrelativister. Det behövs helt enkelt en annan ideologisk avvägning än den gängse, den som Demirbag-Sten nu har anslutit sig till, och som som förkunnar att liberalt sinnade, centerpartistiska, kulturkonservativa och värdekonservativa debattörer är politiska extremister.

Innan Dilsa Demirbag Sten delar ut sina förhållningsorder om att inte ”kollektivisera” borde hon slutligen sopa rent framför egen dörr. Så sent som för ett par år sedan skrev hon själv i Expressen om ”islams verkliga ansikte” - på ett sätt som inte lämnade utrymme åt nyanseringar mellan olika sorters muslimer: ”Det krävs inte mycket inlevelseförmåga för att förstå att den verklighet som råder i de muslimska länderna - med religionsförföljelser på ickemuslimer, antisemitism, mord på homosexuella, kvinnoförtryck och förföljelser av religionskritiker - är islams verkliga ansikte.”