Apropå de orkanstarka högervindarna, så tycks dessa ha avtagit en smula  i samband med lanserimgen och mottagandet av Liv Strömquists seriebok Ja till Liv! Den har som bekant hyllats unisont överallt samt legat konstant på DN:s lista över de bästa böckerna i många månader. Nivån i boken kan illustreras av dess inledningssida, vilken också föranleder en fundering över hur Liv Strömquist skulle ha bemötts i svenska medier om man hade bytt ut termen "moderater" mot "muslimer", eller "judar", eller "kvinnor", eller "kulturvänstern". Så här skriver Strömquist i en text som säkert uppfattas som extremt rolig av vissa, och uppenbarligen som stor litteratur av andra:

"I homo sapiens tidiga historia var neandertalarna fortfarande inte döda. De båda folkgrupperna levde parallellt, och hade förmodligen utbyte och kontakt med varandra. En avgörande skillnad mellan de båda grupperna var att neanderthalarma inte på något sätt sysslade med konstnärligt skapande. Medan homo sapiens, redan i sin tidigaste gryning, gjorde grottmålningar och lerfigurer, finns det inte en enda påträffad ritning eller ett enda snideri gjort av en neanderthalare.

ALLTSÅ SOM DAGENS MODERATER!!!"

Så går då Bengt Ohlsson i svaromål i Dagens Nyheter om sin artikel om kulturvänstern. Och han gör det alldeles utmärkt - mer distinkt och samanhållet än i den tre sidor långa uppgörelsen för några veckor sedan. Vad jag framför allt gillar är följande:

"I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.

Jag var oförskämd nog att påpeka att det finns sammanhang där väns­tern har makten, tolkningsföreträdet och problemformuleringsprivilegiet, och att alla som har en avvikande åsikt fryses ut, tigs ihjäl eller rullas i tjära och fjädrar."

Och:

"Somliga har skadeglatt noterat att min artikel länkats och gillats långt åt helvete ut på fiendesidan. Jag tycker att de ska ligga lågt med den skadeglädjen. Om något vittnar det om hur ödslig den politiska åsiktsfloran har blivit inom kulturvärlden. Det är liksom: vänster, vänster, vänster – Jimmie Åkesson. Tänk er motsvarande ödslighet, fast spegelvänd: höger, höger, höger – Sven Wollter. Skulle man då inte känna sig manad att räcka upp handen och säga, vänta nu, jag hör inte alls hemma i någon av de där ytterligheterna."

Samt:

"Alltför mycket samförstånd är helt enkelt inte bra. Jag ska inte gå så långt som att säga att det är ett hot mot demokratin. Men det skapar definitivt ett tråkigare kulturliv. Inte minst som konstnärer behöver vi möta många olika sorters människor. Lära oss hur de tänker, vad de drömmer om, vad de skrattar och gråter åt.

När jag höll på med Facebook var det populärt bland mina rättänkande polare att ha ett märke på sin profilbild där det stod: ”Vi gillar olika.”

Verkligen?"

Bengt Ohlsson sätter fingret på något centralt i vänsterns - hela vänsterns - självbild: att bara den drivs av en vilja att göra gott. Borgerliga, liberaler och konservativa, har en samhällssyn som syftar till att göra livet sämre för människor. Detta är vårt motiv, vår drivkraft och våra värderingar. Ohlsson nekar till att han "kommit ut som kulturhöger". Nej, ingenting i hans två artiklar visar det. Vad han däremot visat är ett fritt sinne och en liberal hållning. Men det borde inte komma som en överraskning för hans läsare.