Så går då Bengt Ohlsson i svaromål i Dagens Nyheter om sin artikel om kulturvänstern. Och han gör det alldeles utmärkt - mer distinkt och samanhållet än i den tre sidor långa uppgörelsen för några veckor sedan. Vad jag framför allt gillar är följande:

"I min artikel var jag och ryckte i vänsterns allra käraste snuttefilt: övertygelsen om att man står på den lilla människans sida mot övermakten. Att man befinner sig i ett hopplöst underläge.

Jag var oförskämd nog att påpeka att det finns sammanhang där väns­tern har makten, tolkningsföreträdet och problemformuleringsprivilegiet, och att alla som har en avvikande åsikt fryses ut, tigs ihjäl eller rullas i tjära och fjädrar."

Och:

"Somliga har skadeglatt noterat att min artikel länkats och gillats långt åt helvete ut på fiendesidan. Jag tycker att de ska ligga lågt med den skadeglädjen. Om något vittnar det om hur ödslig den politiska åsiktsfloran har blivit inom kulturvärlden. Det är liksom: vänster, vänster, vänster – Jimmie Åkesson. Tänk er motsvarande ödslighet, fast spegelvänd: höger, höger, höger – Sven Wollter. Skulle man då inte känna sig manad att räcka upp handen och säga, vänta nu, jag hör inte alls hemma i någon av de där ytterligheterna."

Samt:

"Alltför mycket samförstånd är helt enkelt inte bra. Jag ska inte gå så långt som att säga att det är ett hot mot demokratin. Men det skapar definitivt ett tråkigare kulturliv. Inte minst som konstnärer behöver vi möta många olika sorters människor. Lära oss hur de tänker, vad de drömmer om, vad de skrattar och gråter åt.

När jag höll på med Facebook var det populärt bland mina rättänkande polare att ha ett märke på sin profilbild där det stod: ”Vi gillar olika.”

Verkligen?"

Bengt Ohlsson sätter fingret på något centralt i vänsterns - hela vänsterns - självbild: att bara den drivs av en vilja att göra gott. Borgerliga, liberaler och konservativa, har en samhällssyn som syftar till att göra livet sämre för människor. Detta är vårt motiv, vår drivkraft och våra värderingar. Ohlsson nekar till att han "kommit ut som kulturhöger". Nej, ingenting i hans två artiklar visar det. Vad han däremot visat är ett fritt sinne och en liberal hållning. Men det borde inte komma som en överraskning för hans läsare.

P J Anders Linder skriver väl och insiktsfullt om arvet efter Margaret Thatcher, apropå filmen The Iron Lady där Thatcher spelas av Meryl Streep i högform. P J anser på det hela taget att Thatcher var en stor politiker som gjorde Storbritannien till ett bättre land att leva i. Det är dock inget idolporträtt: han tar med rätta upp hennes halsstarrighet och förmåga att göra den minsta fråga till stor konflikt.

Om Thatchers betydelse för den brittiska samhällsutvecklingen råder ingen diskussion - vid sidan av Churchill och Attlee är hon den mest inflytelserika premiärminister sedan andra världskriget. Men jag tycker att ett par saker behöver sägas om hennes insatser. Det första är att hon aldrig hade kunnat genomföra sina hårdföra reformer utan Labours vanvård av ekonomin och deras beroende av den destruktiva fackförereningsrörelsen. Vänstern bäddade för henne och ökade mottagligheten för en nyliberal retorik och politik. Det är betecknande att Labours senaste framgångsrika premiärminister, Tony Blair, var en beundrare av Thatcher och byggde vidare på den grund hon hade lagt. Med den nye, mer vänsterinriktade partiledare Ed Miliband, går det inte bra, trots att Storbritannien genomlider ekonomisk kris och massarbetslöshet. 

Det andra är att Thachers politik i all sin principfasta monetarism också slog sönder tillvaron för hundratusentals människor som sedan aldrig mer kunde hämta sig, främst de i arbetarklassen. Omstruktureringarna var nödvändiga, men åtföljdes inte av en meningsfull politik som kunde överbrygga de sociala och ekonomiska klyftorna. Thatcherismen var också en form av socialdarwinism där de svagaste utan pardon övergavs. Fattigdomen ökade och ojämlikheten ökade. Britterna fick i flera avseenden betala ett alldeles för högt pris för de tio åren med Järnladyn.  

Stefan Jonsson nästintill anklagar Axess för att vara rasistiskt och del av "en tidsanda" som uppmuntrat "en ensam korsriddares försök till fascistisk statskupp i Oslo", det vill säga Anders Brevik. I förbifarten antyds att vi också ligger bakom "en ensam skytts etniska rensning av Malmö." Jonsons artikel i Sydsvenskan ansluter sig till ett välbekant mönster: svepande anklagelser, fördömanden och misstänkliggöranden riktas mot Axess utan en tillstymmelse till konkretisering. Syftet är att definiera ut och stämpla tidskriften och dess värderingar som odemokratiska och främlingsfientliga. Jonsson och hans gelikars taktik är att suggerera fram en konspiration och komplott uppbackad av kulturkonservativa mörkermän i vilken Axess spelar sin givna roll. Vår främsta uppgift är att förtala, men indirekt och subtilt, muslimer och islam. Återigen: inga bevis läggs fram, inga citat presenteras. Vad som belägger påståendena är insinuationer och guilt by association.

Stefan Jonson hänvisar alltså till en tidsanda "som bärs upp av många, från högerskribenter kring tidskriften Axess till några av Europas mest inflytelserika politiker, som allesammans mer eller mindre explicit hävdar att Europa står under belägring av varelser av en identitet som svårligen låter sig förenas med Västvärldens höga ideal och att det mångkulturella samhället är ett ohållbart ideal." Axess har aldrig hävdat att det mångkulturella samhället är ett ohållbart ideal. Möjligen är det vår kritik av värderelativiseringen hos multikulturalismens förespråkare som får Stefan Jonsson att dra en sådan slutsats. Eller kan det vara vårt försvar och förespråkande av den upplysningstradition, förnuftstro och liberalism som bär upp Västvärlden som han reagerar över? Jonssons verbala dimridåer skymmer sikten, men röjer ändå avsikten. Man kan ändå undra över varför denna Västvärld med sina onda avsikter har en sådan dragningskraft på så många människor med olika religiösa och etniska bakgrunder från hela världen. Men det beror väl på våra - den stora konspirationen - diaboliska manipulationer.