Johan Lundbergs gläds åt att Aase Berg nu helt oväntat tar upp hans gamla käpphäst om att den språkmaterialistiska poesin "trots eller kanske på grund av sitt syfte att vara neutralt ohierarkisk, antiauktoritär och demokratisk, lierar sig med marknadsekonomins hetsiga individualism och informationssamhällets snabba lösningar och splittring".
Jag noterar inte utan förvåning att Aase Berg i gårdagens Expressen i slutet av en artikel om språkmaterialism landar i exakt den åsikt som jag alltid haft om språkmaterialismen, nämligen att det finns "ett slags patriarkal, nördstiff och akademisk humor bakom language, som ett slags urfegad brasklapp mot den eftersträvade maktlösheten. Man kan alltså läsa in ett maktperspektiv i många språkmaterialistiska texter, trots att de strävar efter demokrati och nedbrytande av hierarkier".
Dock skulle jag vilja påstå att hon har fel i sin slutsats: "Bristen på självrannsakan lämnar fritt spelrum åt retrogardister och romantiker som enda diskussions-partners, de som bara vill ha tillbaka suggestionen, metaforerna och Tranströmer-stuket utan alltför mycket intertextuellt och postmodernt tjafs."
Bristen på självrannsakan har tvärtom gjort att språkmaterialismen har fått något utpräglat militant över sig, vilket gjort att alla poeter som verkar i exempelvis Bruno K Öijers efterföljd aldrig bjudits in till några som helst diskussioner utan tvärtom kategoriskt avfärdats som företrädare för en hopplöst föråldrad estetik som aldrig kan ha framtiden för sig.
Men nu är det plötsligt ett åtminstone delvis annat ljud i skällan. Sedan Bruno K Öijer vunnit den läsande allmänhetens gunst, vill alla vara kompis med honom. Ävenså Berg som på oklara grunder - för att inte säga: direkt felaktigt! - förvandlar Öijer till någon sorts språkmaterialist light.
Men för att återvända till Bergs avslutande påstående: var hittar hon egentligen de människor som skulle vilja "ha tillbaka suggestionen, metaforerna och Tranströmer-stuket utan alltför mycket intertextuellt och postmodernt tjafs"? Det där är ju bara en nidbild, liksom beskrivningen "konservativa ulkar" som bara "grundar sina invändningar på den gamla vanliga fientligheten i att inte fatta det nya och ogilla allt man inte kan greppa."
I själva verket är det de "konservativa ulkarnas" kritik mot språkmaterialismen som Berg nu själv skriver under på. Och i själva verket inser varenda tänkande människa att i den mån som suggestion, metaforer och Tranströmer-stuk kommer tillbaka, så kommer det att komma tillbaka på en ny tids villkor. Något annat är och förblir en omöjlighet.