Martin Aagård fortsätter sin granskning av konstvärlden - vilket för säkerhets skull sker med hjälp av smutskastning, personangrepp och karaktärsmord i stället för på intellektuell basis. Dagens scoop är att Färgfabrikens Jan Åman påstås ha betalat resor och restaurangbesök med firmans kontokort.
Jan Åman borde vara "grabben hela dan" för skribenterna på svenska kulturredaktioner. Åman är chef för Färgfabriken, vilken bättre än någon annan konstinstitution företräder den uppfattning om konst som nyligen kritiserades i flera artiklar i det temanummer av Axess som publicerades under rubriken "Skönhetens tabu". Det som i Axess skrevs om den estetik som företräds av färgfabriken väckte då anstöt. För att uttrycka sig milt. Dels menade kritiker - som Aftonbladets Martin Aagård - att ingen företrädde en sådan konstsyn i dagens Sverige. Dels ansågs det ytterst reaktionärt att föra fram alternativ till en sådan konstsyn. Inte sällan förenades bägge dessa synpunkter i resonemang som därmed fick något påtagligt motsägelsefullt över sig.
När Åman sedermera - på lika oklara grunder som någonsin Staël von Holstein - blev invald i Statens konstråd skulle man kunna tro att detta skulle föranleda jubel bland alla de kulturjournalister som anser att statliga kulturbidrag blott skall tillfalla den sorts estetiska verksamheter som ägnar sig åt forska och undersöka konstnärliga uttrycksformer utifrån postkoloniala, queerteoretiska och postkoloniala teorier.
Aftonbladets Martin Aagård har dock en gång för alla bestämt sig för att Åman är av samma skrot och korn som sin föregångare Johan Staël von Holstein. Därav två ytterst kritiska artiklar skrivna i rask takt om Åman, där inte bara dennes begåvning som entreprenör ifrågasätts, utan även hans personlighet och karaktär.
I enlighet med skandaljournalistikens grundregel nummer ett handlar dagens artikel dock om hotellvistelser och restaurangbesök istället för om estetik och konstkritik. Det i sammanhanget intressanta är att någon annan infallsvinkel inte gives. En kritik av Åman som utgår från den verksamhet som faktiskt bedrivs på Färgfabriken skulle givetvis bara föranleda glåpord som "reaktionär", "dammigt gubbig" och så vidare. Därför smutskastning, personangrepp och karaktärsmord där det viktiga är att vara först och "avslöja", varför man inte heller anser sig ha tid att invänta att frågan om Åmans kontokortsanvändning utretts utan tvärtom fyller ut artikeln med relevanta "faktauppgifter" som den följande:
Jenny Lindén Urnes som även är styrelseledamot i företaget Lindéngruppen vill inte uttala sig, men skickar ett skriftligt meddelande via sin advokat Joacim Björk:
"Lindéngruppen är Stiftelsen Färgfabrikens huvudsponsor. Lindéngruppen har som policy att inte uttala sig i media. Vad beträffar styrelsen i Stiftelsen Färgfabriken så kommer den att behandla ett flertal olika frågeställningar vid sitt nästa styrelsemöte den 8 december. Utöver detta har vi inga kommentarer."
Själv väntar jag nog, i likhet med Rikard Ekholm, med bedömning av Åmans handel och vandel tills han redovisar de inköp av "flygresor (...), vistelser på lyxhotell, mp3-spelare, datorer, matvaror, restaurang- och barbesök" som han påstår sig ha gjort i tjänsten. I mina öron låter det kanske inte så överdrivet vidlyftigt för en konsthallschef att med firmans kontokort betala flygresor, hotell, mp3-spelare, datorer, matvaror, restaurang- och barbesök - i synnerhet inte om man ställer det i relation till de affärer som uppdagades nyligen runt bokförlaget Modernista eller ställer det bredvid de vidlyftiga excesserna på SVT - för att ta två verksamheter som är nära knutna till Aftonbladets kulturredaktion och därför borde ligga nära till hands för Aagård att sätta tänderna i härnäst.