För dagens litteraturkritiker är det viktigare att visa att man hänger med än att har åsikter om kvalitet. Inför 2009 är det dags för de traditionella husförhören. Först ut i att rapa upp läxan från i år är Annina Rabe och Åsa Beckman, som båda visar att de har förstått alla "spännande" "nymodigheter" i årets bokutgivning.
Efter att nu äntligen höst-exercisen är avklarad, och kritiker som Annina Rabe (i OLM) och Åsa Beckman (i DN) skrivit de sedvanliga hyllningsartiklarna till årets språkmaterialistiska poeter, bestående av ihopklippta baksidestexter från de berörda diktsamlingarna, kryddade med ett par citat samt hänvisningar till en Adorno-doftande estetisk som möjligen kändes fräsch för ett halvt sekel sedan - och (förstås!) de sedvanliga polemiska tjuvnypen mot någon hög potentat som det förblir helt safe att ge sig på (ett hett tips för framtida artiklar i denna stil är att påven aldrig är fel som "måltavla"), känns det befriande att ta del av Svenska Dagbladets litteraturpris, vilket onekligen utmärker sig bredvid den femtielte nomineringen av Johan Jönsons "häftigt monstruösa" "diktsamling" "Efter arbetsschema".
Svenska Dagbladets litteraturpris går nämligen till en diktare som till skillnad från de poeter som tagit patent på postkolonialism faktiskt kommer från en kultur väsensskild från den västerländska. Det är en poet som till skillnad från de poeter som har tagit patent på utanförperspektivet faktiskt inte kramas ihjäl av svenska kritiker, utan tvärtom har kämpat i motvind. Och det är en poet som till skillnad från de poeter som tagit patent på att bryta ny mark i den språkliga terrängen, letat sig fram till ett lyriskt språk som i all sin traditionalism ändå känns personligt originellt och inte helt igenom klonat i OEI-laboratoriet.
Poeten ifråga heter Li Li och hans diktsamling "Ursprunget" har blivit refuserad av de stora förlagen, vilket framstår som märkligt dels med tanke på den påstådda öppenhet som sägs råda i den svenska poesivärlden, dels med tanke på hur mycket nattståndet språkexperimenterande som ges ut av just de stora förlagen. Men som vi alla vet så är det skillnad på retro och retro. Att bygga vidare på Tomas Tranströmers 1950-talsestetik och traditionell kinesisk poesi är nu en gång för alla otidsenligt, medan att bygga vidare på Erik Beckmans 1960-talsestetik och Charles Bernsteins amerikanska 70-talsestetik är dagens melodi - liksom att posera framför svenska tunnelbanestationer från samma årtionden.