Vänsteralliansen tenderar att omgärdas med frågetecken. Det största problemet är att strängt taget samtliga parter i den tilltänkta alliansen har stora reservationer mot samarbetet som sådant. Sahlin och miljöparti-språkrören vill egentligen inte ha med Ohly och Ohly propagerar för en helt annan politik än den som vänsteralliansen kommer att driva.
Den stora frågan efter oppositionspartiernas besked är: Ser de verkligen fram emot att regera tillsammans?
Jag tror faktiskt inte det. Både Mona Sahlin och de två språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson vill i grund och botten inte ha med vänsterpartiet. Men de är så illa tvingade: Sahlin av sitt eget parti och miljöpartiet på grund av Sahlins bristande auktoritet.
Lars Ohly ställer nu upp på de budgetregler om överskottsmål som han nyligen avvisade men säger i samma andetag att han inte gillar dem. Dessutom är han beredd att acceptera den gemensam valplattform som för några veckor sedan var en omöjlighet. Detta är en man som gör våld på sig själv.
Jämför denna trio med den borgerliga alliansen där utgångspunkten från tillblivelsen varit en gemensam samhällssyn. Det ska bli intressant att se hur länge vänsteralliansens partier står ut med varandra. Det är aldrig lätt att göra något mot sin vilja.