I söndagens DN
skriver avgående politiske redaktören Niklas Ekdal att "under normala omständigheter" skulle Alliansen vinna nästa val eftersom den behärskar det politiska mittfält som socialdemokraterna övergivit genom samarbetet med vänsterpartiet. Men, konstaterar han uppgivet, med "en arbetslöshet kring 10 procent 2010 blir det tyvärr inte normalt."
En motsatt analys gör PJ Anders Linder, SvD:s politiske chefredaktör, efter den senaste Sifo-mätningen som visar att gapet mellan blocken minskat till cirka sju procentenheter. Linder slutsats är att väljarna straffar socialdemokraterna för alliansen med Lars Ohly. Valet 2010 kommer att handla om hur Sveriges ska se ut efter krisen och då är Mona Sahlin beroende av ett oreformerat vänsterparti.
Niklas Ekdal ser krisen som en spik i kistan för borgerligheten. För PJ Anders Linder är den däremot en politisk tillgång.
Vem som får rätt beror på en, säger en, sak: sammanhållningen inom den röd-gröna trion. Kan den undvika interna kriser och öppna gräl, kan den utan konvulsioner lägga fram hyggligt förankrade förslag och kanske till och med se ut som om de gillade varandra blir det svårt att förlora. Då blir, som Ekdal tippar, krisen en tillgång för vänstern. Och den motsatta utvecklingen, som Linder förutser, ger förstås de borgerliga ett politiskt övertag och trovärdighet i väljarnas ögon.
Ett vet vi: Förutsättningarna i svensk politik har både förändrats - med bildandet av vänsteralliansen - och återgått till det gamla vanliga - genom att samtidigt blockpolitiken skärpts. Vad vi inte vet är hur det påverkar väljarna.