Att se skräckfilmen Eden Lake innebär en omedelbar förflyttning till Dalrymple-land. Alltså till den brittiska underklass som läkaren Theodore Dalrymple beskriver i sina böcker såsom inte bara helt övergiven av det politiska och kulturella etablissemanget utan därtill via skola och media inympade med liberala laissez-faire-värderingar som ytterligare tryckt ner de nertryckta. När det unga medelklassparet i filmen kör in med sin fyrhjulsdrivna jeep genom portarna till vad som är eller kanske snarare var (om man ser filmen som förebådande denna vinters engelska verklighet) tänkt bli ett gated community och ironiserar över det fåniga i att medelklassen vill låsa andra människor ute, så kan man som tittare naturligtvis inte undgå att småle, eftersom man förstår att det unga parets liberala värderingar kommer att sättas på ett antal hårda prov under de närmaste timmarna. Det är helt enkelt inte samma sorts barn som den unga kvinnan undervisar så lekfullt inne i stan som hon kommer att möta på beachen, försedda med rottweiler och bergsprängare med gangster-rap.
Vi känner ingen strukturen från William Faulkner, till exempel romanen Sanctuary, som bygger på samma tanke om vad som händer när 1900-talssamhällets liberala och modernistiska värderingar sipprar ner till underklassen. Och vi känner som sagt igen det från Theodore Dalrymple, som jag hade förmånen att besöka strax före jul i hans hem i Bridgnorth, några mil utanför Birmingham.
Jag vill inte påstå att jag i Birmingham råkade ut för någonting som på något sätt kan liknas vid det som det unga paret är med om i Eden Lake, då hade jag väl knappast suttit framför min dator ikväll och skrivit detta blogginlägg. Men bara att gå ut och ta en öl på stadens så kallade nöjesgata, Broad Street, var icke desto mindre en träffande illustration av den värld som Dalrymple beskriver i sina böcker. På en dryg timme hann jag bli ombedd att dra åt helvete inte mindre än tre gånger, men härdade ändå ut, hyfsat säker som jag kände mig på att inte råka ut för någon allvarligare incident, emedan etablissemanget ifråga ändå hade metalldetektorer i ingången för att försäkra sig om att inga vapen infördes i lokalen. Varför jag uppfattades som så provokativ förblev höljt i dunkel, men kan möjligen ha berott på att jag "stack ut" såsom varande den enda manlige besökaren med kavaj, utan tatueringar och med hår på huvudet.