I Ola Larsmos föreställningsvärld tog debatten om kulturkonservatismen som bekant slut i början av november, med mitt första bidrag. I sinnevärlden tog den slut idag, då jag publicerade en slutreplik i Expressen. Och igår skrev även Bo Strömstedt i ämnet.

Ett antal intressanta och tankeväckande blogginlägg har också publicerats på sistone i ämnet: Gunnar Pettersson på Pressylta Redux, Mårten Ericsson på Frihetens inferno samt David Högberg på Tradition & Fason.

Gunnar Pettersson skriver: "Som jag ser det, där Lundberg gjorde oss alla en tjänst var i en biprodukt av debatten: att han ställde den svenska kulturens monologiska karaktär i centrum."

Den nära relaterade debatten om skönheten och skönhetens tabu har, enligt mig, fått likande konsekvenser, vilket blir extra tydligt av dess ekon i den anglosaxista världen, där Theodore Dalrymple nyligen tagit upp tråden. I en artikel i The New English Review tar han svenska konstkritikers reaktioner på Axess skönhetsnummer som utgångspunkt för en serie reflexioner om den nutida konstens status. Artikeln avslutas med följande tankeväckande reflexion om varför fulhet anses så mycket finare än skönhet i konstsammanhang:

"We use the ugly as a kind of armour-plating, to establish our complete autonomy in the world; for he who says that ‘I find this beautiful,' or ‘This moves me deeply,' reveals something very important about himself that makes him vulnerable to others. Do we ever feel more contempt than for someone who finds something beautiful, or is deeply moved by, what we find banal, trivial or in bad taste? Best, then, to keep silent about beauty: then no one can mock or deride us for our weakness, and our ego remains unbruised. And in the modern world, ego is all."