Carl-Johan Vallgren är en författare som tycks mig djupt problematisk. Anledningen är att han i så stor utsträckning företräder en icke-demokratisk syn på språket och berättandet. Vallgrens romaner berättar berättelser i en tid när berättelsen som sådan sedan länge förkunnats (vara) död. Han tycks också förbli olyckligt omedveten om att romaner utgörs av språk. Eller så låtsas han inte om det. Jag vet inte - i ärlighetens namn - vad som är värst.
Till Vallgrens fördel skall sägas att hans nya roman Kunzelmann & Kunzelmann handlar om förhållandet mellan det äkta och det kopierade. En fråga som i vår mediala tid ter sig allt annat än irrelevant. Dock förefaller ej Vallgren vilja något mer än skumma på den så kallade ytan. I den nya romanens formspråk har han på intet sätt givit sig i kast med frågan om verkligt och falskt på samma handgripliga sätt som jag själv - om jag tillåter mig att vara litet personlig - faktiskt har gjort redan i mitt personnamn (där jag i all anspråkslöshet visar hur djupgående en författare, eller rättare sagt redaktör, faktiskt kan driva de språkliga demokratiserings- liksom de fiktiva speglingssträvandena till sin absoluta spets).
Vallgrens misslyckande på romanfronten blir så mycket tydligare när man jämför det med den alltmer urspårade debatten om Liza Marklunds Gömda. Det är en bok som nu tycks ha blivit anmäld till KO. Jag skriver "tycks" därför att jag i all blygsamhet vill rikta uppmärksamheten mot den djupt arbiträra relation som trots allt råder mellan oss skribenter och det som vi haft för vana - en mycket dålig vana, vill jag påstå - att kalla verkligheten.
Vad man ofta förbisett är naturligtvis att någon tydlig åtskillnad icke kan finnas mellan den så kallade "verkligheten" och den text som jag producerar. Detta då min text existerar i sagda "verklighet". Man kan, för att tala med Kant, inte uttala sig objektivt om den värld som rymmer ens egen verklighetsförståelse (Wirkliches Verständnis).
Vad vi har, är noga bestt bara mängder av olika sorters berättelser, somliga härliga, somliga mindre tilltalande (som Vallgrens). Detta kan tyckas vara en plattityd, som upprepats till leda under de senaste decennierna. Men denna insikt om verklighetens godtyckliga karaktär verkar i ärlighetens namn aldrig ha fått något reellt fäste i den så kallade "verkligheten". Och just detta framgår med all önskvärd tydlighet av debatten om Liza Marklund. Det är en debatt som är djupt reaktionär, då den underförstår att vissa perspektiv - läs: Monika Antonssons - anser sig ha någon sorts vetorätt eller tolkningsföreträde i beskrivandet av en verklighet som i själva verket tenderar att upplösas så fort vi försöker formulera oss om den.
Därför vill jag ta mig friheten att utse Liza Marklund till en postkosmopolitisk hjältinna i min egen demokratiseringskamp, alltmedan Carl-Johan Vallgren framstår som en måhända intressant författare som dock har ytterligt mycket att lära och som just därför med fördel borde studera senaste numret av den pigga nättidskriften sprawlcrawl (,m,nv,), vars senaste nummer behandlar frågan: "förorten inom oss. Postkolonialistiska läsningar av queermotivet i nutida svensk poesi".
Nils Karl Krister Nils Tosstenson, Redaktör