"Vi uppmanar (...) våra studenter att inte bara lyfta fram de allmänna och förväntade föreställningarna om ett ämne, utan i stället skapa förskjutningar eller förändringar inom uppfattningarna."
Det låter ju jättebra att man på konstfack har ambitionen att leverera ny kunskap om de ämnesområden som man "undersöker" och "forskar" om. När ledningen för institutionen för Konst på Konstfack idag i DN träder fram och ger sitt oreserverade stöd åt Anna Odells "forskning" inom psykiatrisektorn, lättar de också lite på förlåten rörande projektets syften. Själv skrev jag i frågan och misstänkte då att vi hade att göra med ytterligare en Foucault-marinerad konststudent som ville undersöka de flytande gränserna mellan friskt och sjukt, liksom normalitetens gränser. Jag kan därför inte med bästa vilja i världen påstå att jag blir särskilt förvånad av konstfacksledningens prat om att
"Kunskapen är allmän om hur medicinen, vården och inte minst psykiatrin historiskt sett inte bara fungerat hjälpande, botande och stödjande utan också som ett fält för maktutövande och disciplinering.
Knappast någon skulle förneka att psykiatrins roll i mångt och mycket har varit att staka ut och definiera normalitetens gränser."
Man måste vara påfallande naiv alternativt helt obekant med vad konsten sysslat med under de senaste decennierna om man uppfattar ett konstprojekt med ett dylikt syfte som att det utmanar "de allmänna och förväntade föreställningarna". Att på ett högst lekmannamässigt plan diskutera "normalitetens gränser" är precis vad varje konstkritiker och konstprofessor förväntar sig av att konstfacks och konsthögskolestudenter ska göra. Det är inte mer originellt än att måla solnedgångar i motljus. Snarare mindre. Men exakt lika ointressant.