Per Gudmundson skriver bra i dagens SvD om kritiken inom kulturvärlden mot att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth uttrycker åsikter om konst som produceras vid Konstfack. När Ernst Billgren säger sig få associationer till Tredje riket och Stalintiden så är detta bara ett sorgligt tecken på hans obildning och på det faktum att en så stor del av kulturlivet är beroende av statliga subventioner. Kulturministern har mig veterligen aldrig talat om att någon viss konst bör förbjudas, censureras eller motarbetas vare sig aktivt eller indirekt.

Dock visar detta tydligt på en annan sak, nämligen att när den sorts provokationsestetik som regelmässigt hyllas av konst- och kulturetablissemanget verkligen provocerar en person som på ett - om än indirekt - kan påverka konstnärerna själva, då tycker man inte längre att konstscenen är en trevlig plats att vistas på utan kräver full förståelse och acceptans från den som håller i godispåsen.

Idag replikerar jag utifrån ett annat perspektiv på Ernst Billgrens artikel på Expressen Debatt. Dock ligger den texten inte på nätet, varför den återges här nedan:

Jag har inget emot provokativ konst, men finner det löjeväckande när etablerade konstnärer, som Ernst Billgren (17.2), eller representanter för de högre konstutbildningarna, som Peter Cornell (Expr 16.2), mangrant rycker ut, flankerade av trendkänsliga kulturkrönikörer som Clemens Poellinger (SvD 17.2) och Martin Aagård (AB 17.2). Alla i syfte att poängtera vikten av att skydda den konst som tänjer gränser och dryftar socialfilosofiska spörsmål.

Själv ser jag det mest som positivt att vi äntligen fått en diskussion om den destruktiva hegemoni som råder vid våra konstutbildningar, där man tidigt får lära sig att konst kan vara vad som helst utom att måla naturalistiskt föreställande i en klassisk tradition.

För den som vill utbilda sig till klassisk figurativ målare finns det idag i Sverige ingen utbildning i. Inga lärare behärskar detta på våra högre konstskolor och de som försöker starta klassiskt figurativa utbildningar står inför en omöjlig situation då de av konstetablissemanget anses så aparta att studenterna inte ens får tillstånd att ta studiemedel. Senaste CSN-avslaget för den klassiskt figurativa konstskolan Atelier Stockholm motiverades med att utbildningen inte är värdefull ur ett nationellt perspektiv - och detta trots lärarnas höga kompetens.

Denna skicklighet är dock inte förvärvad i Sverige utan utomlands - inte minst i det forna Östblocket där klassiska utbildningar levt vidare under och efter kommunisttiden och nu är på väg att ge avkastning i form av en ny generation unga målare med klassisk skolning i t ex Tyskland. Att den sortens utbildningar skulle tillhöra det förgångna är rent nonsens då det inom bl a spelindustrin finns stora behov av den sortens kompetens. Jag har dock inte hört Billgren, Cornell eller Aagård yttra ett enda ord om vikten av att det i Sverige åtminstone skulle kunna få finnas en enda sådan konstskola.