Jag är i Sydafrika för fjärde gången och tar, efter en vecka, fasta på två förhållanden inför parlamentsvalet den 22 april. Det första är att aparthied är helt överspelat som en del i den politiska ekvationen. Landet har haft demokrati i femton år. Sydafrikanerna, svarta som vita, lever i post-post-apartheid. Den gamla dåliga tiden är inte längre en del av framtiden.
Det andra är uppgivenheten inför ANC: korrupt, halvtotalitärt och späckat med interna motsättningar. Jag talade nyligen med författaren och anti-apartheidaktivisten André Brink och han likställde den sittande regeringen med apartheidregimen. (En intervju med Brink publiceras i ett komande nummer av Axess.)
Ingen tror annat än att ANC går mot en ny storseger: absolut majoritet. Men hur stor? Det nya COPE-partiet, startat av ledande ANC-politiker, kan hindra ANC från att uppnå två tredjedels majoritet i parlamentet vilket skulle ge dem möjlighet att ändra författningen. Något det gärna skulle göra för att tillskansa sig än mer makt och minska demokratisk insyn och kontroll.
Är Sydafrika på drift? På väg att ansluta sig till alla de övriga mer eller mindre repressiva regimerna på kontinenten? Inte ännu. Men arvet efter Mandela håller på att förskingras. Valet lär bli avgörande för demokratins styrka och långsiktiga stabilitet.