Att dagens svenska konstkritik lämnar ett och annat i övrigt att önska blir tydligt inte minst i de märkliga påståenden som görs om Carl Larsson-utställningen på Waldemarsudde, där de recensenter som jag hittills tagit del av tycks vara överens om att en dylik utställnig - i den mån som den överhuvudtaget ska visas - bör beledsagas av någon sorts text där man tar avstånd från Carl Larssons ideal vad gäller kvinnor, inredning, arkitektur och konst överhuvudtaget.
Sydsvenskan skriver i sin tur om ett antal utställningar i Malmö, och påpekar där att blotta förekomsten av oljemåleri visar på felaktigheten i mitt påstående att det i Sverige inte bedrivs någon undervisning i klassiskt figurativt måleri. Jag skulle kunna anföra förekomsten av ett antal svenska konstnärer som faktiskt betydligt bättre än de i recensionen uppräknade faktiskt vittnar om förekomsten av skickliga figurativa konstnärer i Sverige.
Men jag har icke desto mindre svårt att förstå vad detta överhuvudtaget skulle ha att göra med min åsikt om att det inte inte bedrivs undervisning i dessa tekniker. För att motbevisa det bör man väl visa att sådan undervisning bedrivs. Men det är väl att begära på tok för mycket.
Jag noterar också att Aftonbladets konstkritiker Sinziana Ravini ännu inte hört av sig med en precisering av vad hon menar att jag skulle ha att lära av prerafaeliterna om hur man blickar bakåt på ett kreativt sätt.