Det har äntligen blivit jämn match mellan alliansen och de rödgröna. Frågan är hur länge det varar.
Just nu är den allmänna sanningen att väljarna belönat regeringen Reinfeldt (och särskilt moderaterna) för sättet att sköta den ekonomiska krisen. I svår tider, heter det, sätter människor sin lit till de styrande. Reinfeldt frmastår som en trygg hamn, medan Mona Sahlin och de rödgröna kamraterna inger farhågor.
Det är, tror jag, en analys som förutsätter att krisen kan hållas på nuvarande nivå fram till nästa års val. Om fler förlorar sina jobb och ekonomin förvärras lär väljarna inte längre uppfatta Fredrik Reinfeldt och alliansen som en tillgång. Parallellen till regeringen Bildts öde är uppenbar.
Men även om krisen fördjupas fram till valet 2010 är det inte klippt för alliansen. Två förhållanden talar till dess fördel:
1. Statsfinanserna är i mycket bättre skick än under det tidiga 1990-talet. Jag håller med Peter Wolodarski i Dagens Nyheter om att Anders Borg borde låta budgetunderskottet växa för att hjälpa de arbetslösa. Regeringen har både de ekonomiska och de politiska argumenten på sin sida om den skjuter till stora pengar till kommuner och landsting.
2. Socialdemokraternas partiledare är den svagaste sedan partiet bildades. Mona Sahlin är varken respekterad i väljakåren eller i sitt eget parti. Hon kan alltså inte som Ingvar Carlsson 1991-1994 bida sin tid, göra i stort sett ingenting och sedan defilera i mål på valdagen.Till skillnad från Carlsson har hon tvingats - av sina egna! - att samarbeta med ett parti som hon i grunden avskyr. Lars Ohly blir ett borgerligt vallkomotiv.