Roger Scruton skriver i marsnumret av American Spectator om de nya humanisterna som just nu bedriver en annonskampanj på engelska busslinjer. Han kontrasterar dessa humanister mot den inställning som kännetecknade hans föräldragenerations humanism, vilken också den utgick från en kritik mot religionen men som var betydligt mindre kategorisk, mindre hedonistisk och mer öppen och respektfull mot religiösa vanor, uttrycksformer och moraliska regler.
Så här skriver han i slutet av sin artikel:
Liksom så många andra moderna ideologier försöker den nya humanismen att definiera sig genom vad det är emot snarare än vad det är för. Den är inte för någonting, eller åtminstone inte för något särskilt. Ända sedan upplysningen har det funnits en tendens att anta denna negativa syn på människans villkor, snarare än att försöka leva upp till de höga kraven i upplysningstidens moraluppfattning, enligt vilka vi bör ta ansvar för oss själva och att upphöra med vårt snörvlande. De människor som har befriat sig från sina bojor och upptäckt att de inte känner sig fullt tillfredsställda, har en beklaglig tendens att tro att de är offer för någon sorts främmande kraft, oavsett om det aristokratin, borgerligheten, kapitalismen, prästerskapet, eller helt enkelt tron på Gud. Och känslan uppstår att de bara behöver förstöra denna främmande kraft för att lyckan ska komma som från ingenstans, i en trädgård av njutning.