LO:s ledning tror att medier kan kontrolleras. Någon annan slutsats är omöjligt att dra efter avslöjandena från Aftonbladets förre chefredaktör Anders Gerdin att LO:s förste vice ordförande Erland Olausson, med Wanja Lundy-Wedins samtycke, försökte få honom att tysta tidngens debattredaktör Lotta Gröning och dess politiske kommentator Lena Melin.
LO:s inställning att journalister kan styras ger Lundby-Wedins agerande i bonusskandalen med AMF Pension en ny dimension. I stället för att möta medierna valde hon att först gå ut via LO:s hemsida med pressmeddelanden och i webb-tv. Därefter bröt hon tystnaden i LO-Tidingen - sedan träffade hon den fria press som hon så uppenbarligen ogillar.
Arbetarrörelsen har alltid haft ett krampaktigt förhållande till det fria ordet och inte minst av den anledningen har de alltid varit dåliga på att driva tidningar. Men samtidigt är socialdemokratiska politiker bittra över den borgerliga pressens inflytande, som inte kan diskuteras bort. Det senaste exemplet på hur LO missköter sitt ägarinflytande över AB ingår alltså i ett mycket gammalt och ledsamt mönster. Samtidigt är det också uppenbart att man inte förstått att anpassa sig till och utnyttja opinionsbildningen på nätet, där liberala och borgerliga skribenter är ledande.
Inom socialdemokratin odlas fortfarande ett slags kultur där konformism och offentlig lojalitet med partiet likställs med lojalitet, förlåt, solidaritet. Att öppet ifrågasätta och kritisera den egna politiken och de egna politikerna betraktas som något av ett förräderi. Då hjälper man fienden, det vill säga de borgerliga. LO:s agerande i AMF och dess påtryckningar mot Aftonbladet visar hur kontraproduktiv den inställningen är.