I dagens Aftonbladet skriver Åsa Linderborg att ”vi behöver diskutera (…) Bonnierkoncernen som ett demokratiproblem.” Javisst, den frågan är inte alls ointressant, utan i högsta grad relevant. Desto roligare är det då att den ställs av just Åsa Linderborg, vilket torde indikera att vi har att se fram emot hur Åsa Linderborg i sin iver att skapa ett mer pluralistiskt och demokratiskt medielandskap också tar itu med städningen framför den egna dörren.
Själv har hon kanske inte alla gånger stått fram som ett föredöme i just detta avseende. Jag tänker på att hon exempelvis vägrar ta in repliker på texter där man blir utmålad som exponent för rasism, i synnerhet om den bok som frågan gäller är utgiven på det LO-finansierade förlag där hon själv ger ut sina böcker och som ägs av samma LO som också har betydande ägarintressen i Aftonbladet där Linderborg själv är anställd som chef.
När det nyligen avslöjades att ledningen för samma LO har haft som vana att lägga sig i åsiktsproduktionen på Aftonbladets opinionssidor, där alltså Linderborg själv är en inte oviktig maktfaktor, har det dock varit påfallande tyst från Linderborgs sida. I det avseendet är som sagt dagens artikel om Bonniers ett steg i rätt riktning.