När debatten rasade som värst i vintras om konstfackstudenten Anna Odell som spelade psyksjuk, så förutspådde jag att hennes konstprojekt skulle visa sig gå ut på att diskutera huruvuda psykisk sjukdom är en social konstruktion och att hon ville utforska de luddiga gränserna mellan att vara psykiskt sjuk och frisk. Jag kan mot den bakgrunden knappast säga att jag är speciellt förvånad när Anna Odell idag intervjuas i Dagens Nyheter och berättar att hennes syfte var exakt det som man kunde förvänta sig. Vilket nu inte var speciellt svårt att räkna ut med tanke på att just denna sorts frågeställningar torde vara de absolut mest frekventa hos nutidens konstnärer – alltså något av vår tids motsvarigheter till hötorgskonstens solnedgångar i motljus.
”Syftet var att undersöka vems berättelse som har giltighet. Att visa att vården inte står för en absolut sanning. (---) Men hon vill att behandlingsformerna ska diskuteras öppet. Hur reagerar en människa som mår dåligt på omhändertagen av polis och satt i handbojor? Kan inte det föda galenskap hos vem som helst? Är behandlingar som bältesläggning verkligen de bästa? Är vårdens redogörelser av ett skeende alltid sanna, eller kan det handla om omtolkningar för att släta över förhastade beslut?”
Bakgrunden är alltså att Odell uppfattar det som att hon i ett tidigare skede av sitt liv har blivit felaktigt behandlad inom psykiatrin. I konstverkets vill hon nu, ungefär 15 år senare, ge sin bild av hur hon anser att man bör behandla människor med psykiska problem.
För mig förblir det dock oklart varför det skulle vara mer intressant att lyssna på hennes åsikter om psykvård än på andra lekmän som anser sig missförstådda med sina egehändigt ihopsnickrade teorier om hur man bör operera ben, bygga broar eller vad det nu kan vara frågan om.
Det bemötande som hon fick på St Görans sjukhus beskriver hon i termer av ”det totala frihetsberövandet. Värre än fängelse eftersom man riskerar bältesläggning och tvångsmedicinering. De kan förbjuda allt” Det totala frihetsberövandet exemplifierar Odell med att hon morgonen efter den spelade psykosen gick ”runt på avdelningen och bad att få låna en penna. Alla sa nej.”
”Det handlar bara om ett maktutövande där någon helt godtyckligt bestämmer vad som är dina rättigheter”, hävdar Odell också, men kan knappast sägas vara mindre godtycklig i sitteget sätt att resonera. När hon ska ge exempel på detta maktutövande så anför hon nämligen att hon ” inte ens hade något vak på morgonen.”