Sverker Sörlin är verkligen ute och cyklar på hal is i dagens DN. Först medger han att han har haft fel om David Eberhards arbetsförhållanden. Därpå kontrar han med: “nu tror jag ändå inte att så många är intresserade av den exakta tideräkningen i hans yrkesliv”". Det vill säga: han bygger först upp en text på felaktiga uppgifter, varefter han påpekar att den ståndpunkt som utgår från de felaktiga uppgifterna ändå är riktig utan att presentera några andra uppgifter som stöd för ståndpunkten ifråga.

Intressanta i sammanhanget är framförallt tre förhållanden:

För det första, som framgår här, faller Sörlin i sin kritiv av maktfullkomligheten i psykvården på eget grepp då han uppvisarett inte så små mått av maktfullkomlighet själv. Den som blir utsatt för ett osakligt påhopp i tidningar som DN har - åtminstone om det osakliga påhoppet äger rum på kulturredaktionen - tydligen svårt att få till stånd en ursäkt. I Eberhards fall leder bara hans försök att korrigera uppgiften till att den skribent som har haft fel tar dessa påpekanden som intäkt för att fortsätta skissa på sin nidbild av Eberhard, nu dock i ännu grällare färger.

För det andra är det uppenbart att den som vågar sig på att kritisera en på kultursidorna allmänt omfattad ståndpunkt - rörande hur konst eller litteratur ser ut och bör se ut - nästan undantagslöst blir utmålad som agerande på ytterst tvivelaktiga grunder: man är publicitetshungrig, grälsjuk, paranoid eller kverulantisk eller allra helst alltihop på en och samma gång. Taktiken är givetvis inte så dum. Frånsett att den innebär att man slipper argumentera för sin sak, så avskräcker den sannolikt alla som i framtiden funderar på att använda sitt kritiska tänkande till att analysera maktförhållanden i svenskt kulturliv. (notera dock att denna sorts karakteristik sällan eller aldrig används på kultursidorna för att beskriva Sverker Sörlins inlägg. Då han hyser den åsikt som majoriteten av kulturredaktörer hyser - att vi lever i den bästa av (konst/kultur)världar - blir han även framgent betraktad som en nyanserad och kunnig skribent, trots att han bevisligen byggt sitt resonemang på falska premisser).

För det tredje, som framgår här, är professor Sverker Sörlin gift med just en tung makthavare i nämnda, svenska kulturliv, nämligen professor Gunilla Bandolin, som arbetar på Konstfack och som själv på ett tidigt stadium gått ut och försvarat Konstfack (och sig själv) mot bland andra David Eberhard.

I övrigt noterar jag att Lars Vilks gör en del intressanta iakttagelser här - bland annat ger han mig rätt gentemot professor Magnus Bärtås i att det figurativa måleriet inte är speciellt hett i konstvärlden. Dock vill jag påpeka att mitt exempel med det figurativa måleriet först och främst är avsett att visa på bristen på pluralism i svenskt konstutbildningsväsende. En brist på pluralism som i och för sig tydligt demonstreras av att professor Bärtås anser att man är i det närmaste en idiot om man påpekar det som jag påpekar. När professor Bärtås i nästa sekund förklarar att det visst råder pluralism borde väl hyckleriet bli uppenbart för alla och envar, men det hela blir väl knappast bättre av att han sitter och ljuger om att man på konstakademier ägnar sig åt någonting som man bevisligen inte ägnat sig åt på många decennier.

Sedan bör inflikas att min ståndpunkt i denna fråga utgår från helt andra premisser än Lars Vilks resonemang. Jag har inga som helst ambitioner att försöka avläsa trender och tendenser i konstvärlden. Jag argumenterar för vad jag trpr är bäst för konstvärlden och samhället i det långa loppet. Och jag har inte heller i detta avseende några som helst problem med att tillhöra "förlorarsidan". Som Jorge Luis Borges har påpekat, så sällar sig en gentleman alltid till förlorarna.