Det moderata stadsborgarrådet i Stockholm, Kristina Alvendal, gillar inte att Trygg Hansas huvudkontor på Fleminggatan klassificeras som kulturhistoriskt värdefull, "blåklassas", av Stockholms stadsmuseum. Hon säger i Svenska Dagbladet att det inte är "rimligt att den här typen av byggnation ska ha blåklassning. Jag är övertygad om att en stor del av stockholmarna inte lägger det skyddsvärdet på Trygg Hansa-huset." (19/5)
I ett yttrande skriver hon tillsammans med ledamöter från Moderaterna och Kristdemokraterna i stadsbyggnadsnämnden:
”I och med sin blåklassning av Trygg Hansa-huset har Stockholms stadsmuseum med all önskvärd tydlighet visar att deras klassningar degraderats i betydelse. Stadsbyggnadsnämnden kommer att bortse från denna och liknande ogenomtänkta klassningar framgent”, heter det i yttrandet.
Och vidare:
”Trygg Hansa-huset kan på intet sätt motsvara Plan- och bygglagens intentioner om skydd för en byggnad särskilt värdefull ur historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt”, enligt yttrandet som hon undertecknat.
Alvendal är feg. Hon gömmer sig bakom paragrafer för att slippa förklara varför byggnaden inte borde bevaras. Det är betecknande att hon i SvD inte ger ger några skäl för att hon skulle uttrycka en majoritetsuppfattning. Jag tippar att hon helt enkelt utgår från att hennes smak är representativ för flertalets och därför oantastlig. Jag tippar också att hennes synvinkel är den estetiska. Trygg Hansa-huset är fult och borde därför inte skyddas för eftervärlden.
Men Trygg Hansas väldiga huvudkontor är, oavsett om det är fult eller vackert, av kulturhistoriskt värde: det representerar en arkitektur och syn på arbetsmiljö som säger något viktigt om svensk samhällsutveckling. Alvedals vulgär-populistiska argumentering - de oblyga anspråken på att göra sig till talesman för "folket" i strid mot "byråkraterna och experterna" - är obehaglig inte minst därför att hon argumenterar mot bättre vetande. Alvendal VET hur Stadsmuseet har att resonera.
Även ett bevarande av Åhlenshuset i city avfärdas, med samma dryga och manipulativa retorik: "Jag tror inte att stockholmarna i gemen har samma respekt för Åhlénshusets utformning som man har för exempelvis slottets." Kristina Alvendal försöker suggerera fram motsättningar som inte existerar: slottet mot Åhléns. Hon är en bedrövlig representant för huvudstaden.