Det är märkligt: en snabb genomgång ger vid handen att Per Landins nya bok ”Dietrich Eckarts onda öga” har recenserats bara i en rikstäckande tidning (DN), och i övrigt bara i Sydsvenskan (frånsett några mer eller mindre obskyra landsortspublikationer). Detta är naturligtvis märkligt inte minst med tanke på hur mycket som på sistone har skrivits om exempelvis Anna Odells platta konstverk, vilket nagelfarits av snart sagt varenda kulturredaktör och konstkritiker med självaktning. I motsats till Odells verk är Landins bok såväl komplext mångbottnad som samtidsrelevant samt lärorik.
Landin behandlar ett antal tyska författare av vilka flertalet inte ens luttrade gamla antikvariatsägare torde ha hört talas om. Skälet till författarna ifråga glömts bort är att de alla på ett eller annat sätt tillhörde de radikalkonservativa kretsar i Tyskland som under åren efter första världskriget var intimt lierade med den tidiga nazistiska ideologins utveckling. Flera av den här sortens neurotiskt överkänsliga morfinister och alkoholister, som Landin alltid har uppvisat en skräckblandad fascination inför, kom också att lämna olika mer eller mindre viktiga och mer eller mindre medvetna bidrag till nazismens världsbild. Det kunde handla om den ideologiska underbyggnaden till antisemitismen, eller begrepp som "det tredje riket", "livsrum" etcetera.
Enligt vulgärbilden av 1900-talets idéhistoria skiljer sig de totalitära ideologierna åt genom att vänsterextremisterna (trots de uppenbart katastrofala konsekvenserna i de fall då dess idéer implementerades på nationsbasis) ändå har drivits av de ädlaste intentioner. Alltmedan högerextremismen har motiverats blott av girighet och expansionslusta – såvitt det nu inte har handlat om ren ondska. Inte minst inom efterkrigstidens vänster har högerextremismens intentioner framställts som i stora stycken samstämmiga med kapitalismens bevekelsegrunder.
Vad Landin visar är att inom de radikalkonservativa leden var vanligtvis kapitalismen och liberalismen de viktigaste måltavlorna, och detta på ungefär samma sätt som inom andra samtida radkala rörelser som modernismen och kommunismen. Inte minst reagerade man mot den vulgarisering som blivit en följd av masskulturens utbredning. USA är till stora delar måltavlan, liksom den borgerliga kultur som vuxit fram under 1800-talet. Istället längtade man efter ett mer ursprungligt, organiskt liv – i kontakt med tillvarons metafysiska, transcendentala rötter.
Och i den mån som de radikalkonservativa gestalter som Landin uppmärksammar kom att uppleva Hitler, visade de en påtaglig ambivalens inför nazismen sådan den utvecklades under dennes ledning. Samtidigt som de kunde uppskatta att nazismen gjorde rent hus med 1800-talets liberala borgerlighet och materialistiska individualism kunde man inte blunda för att Hitler var en de stora, vulgära massornas demagog. Den nya människa som man inom de radikalkonservativa kretsarna hoppades skulle födas under 1900-talet var väsensskild från den pöbelmentalitet som Hitler vädjade till och förkroppsligade.
Det är mot denna bakgrund inte speciellt förvånande att i den mån som de radikalkonservativa förgrundsgestalterna överlevde kriget och kom att spela någon roll i den tyska efterkrigstiden, var det genom deras samröre med de västtyska 1970-talsterroristerna, vilka föddes ur samma jordmån som den radikalism som under åren efter första världskrig förenade radikalkonservatismen med vänsterextremismen och högmodernismen. Ernst von Solomon hade exempelvis samröre med Ulrike Meinhof, via dennes styvmor Renate Riemeck; medan Hans Grimm hade kontakt med Berward Vesper som i sin tur var ihop med Gudrun Ensslin.
Idag känns flera av de radikalkonservativas argumentation och världsbild igen i islamistiska kretsar där en likartad kritik mot själlös materialism, ekonomism och liberal individualism vunnit fotfäste. Så länge som den västerländska världen fortsätter i riktning mot populism och förytligande, lär de radikalkonservativa idéer som Landin uppehåller sig vid ha alla förutsättningar att, om än uppklädda i nya kostymer, attrahera nya människor. Just därför finns det en poäng i att inte demonisera och inte bara reflexmässigt avfärda detta idékomplex utan att tvärtom visa upp det i dess fulla attraktionskraft - med de tydliga kopplingar som trots allt finns såväl till dagens högerextremism som till i nutiden fullkomligt accepterade och hyllade vänsterradikala tänkare som Walter Benjamin och Herbert Marcuse. Det är, inbillar jag mig, det enda effektiva sättet för den som verkligen på allvar vill blottlägga faran och problemen med denna sorts idékomplex.