I dagens SvD knyter  kulturchefen Stefan Eklund an till den här på bloggen diskuterade frågan om den normbrytande konstens relevans i nutiden. Jag tycker dock att han blandar ihop korten på ett sätt som gör att summan av kardemumman blir rätt obegriplig. De tre exemplen är Anna Odell, Lars Vilks och Mohamed Omar. Dessa anses förenas av att de är företrädare för konst som bryter mot etablerade normer.  

För det första har, mig veterligen, Mohamed Omar i sin konstnärliga utövning aldrig brutit eller haft som avsikt att bryta mot några normer, mer än möjligen normen att konst bör bryta mot normer. En poäng med Omars världsbild, om jag har förstått den rätt, är tvärtom att det västerländska samhället är urspårat inte minst som en konsekvens av att inte syssla med meningsskapande och andligt uppbyggliga verksamheter.  

Att han sedan som person i sina politiska villfarelser bryter mot normer är en helt annan sak, men det förenar honom ju med politiska extremister till höger och till vänster, men knappast med Lars Vilks.  

Med sina rondellhundar ville Vilks, om jag har förstått saken rätt, inte som Eklund påstår, förolämpa muslimer utan undersöka yttrandefrihetens gränser, men han ville också ställa frågan om varför en konst som utmanar exempelvis kristna värderingar accepteras och tas emot med öppna armar inom konst- och medieetablissemanget medan en konst som utmanar muslimska föreställningar får företrädare för konst- och medieetablissemang att dra öronen åt sig. Medan galleriägare och kyrkor tävlar om att få ställa ut Elisabeth Ohlsons-Wallins bilder är det ingen som vill ha med Vilks rondellhundsteckningar att göra, trots att ingen inom konstetablissemanget rimligtvis kan påstå att Ohlson-Wallins fotografier är av högre estetiska värde än rondellhundarna.  

Jag finner det personligen betydligt mer relevant att ställa den sorts frågor som Vilks ställer än att ägna sig åt att försöka visa att 11/9 eller förintelsen är frukten av judiska konspirationer. Men detta påpekande är egentligen irrelevant då Omar ännu inte diskuterat det sistnämnda i sin konstnärliga verksamhet, såvitt man nu inte ser Mohamed Omar som helhet som en konstnärlig installation, vilket jag själv mer och mer börjar luta åt. 

Sedan ifråga om Odell så är väl poängen med hennes verk inte att bryta mot normer utan att kritisera vissa psykologiska teorier och praktiker? Att hon sedan brutit mot vissa normer är i grunden en helt annan sak, till exempel normen att man inte som konstnär bör spela psyksjuk. Dock uppfattar jag det inte som att syftet med hennes verk är att propagera för att konstnärer bör skriva in sig på psykakuten eller ens i övrigt fall wallraffa. Att det blivit en diskussion om detta bör väl snarare ses som en från hennes perspektiv oönskad konsekvens av hennes verk. 

Avslutningsvis frågar sig Eklund varför inte ”kvalitetskonst” som diskuterar ”viktiga” frågor får mer uppmärksamhet än verk som bryter mot normer – och han tar Hassan Loo Sattarvandis utmärkta roman ”Still” som exempel.  

För det första kan man fråga sig vem som säger att Vilks rondellhundar inte är ”kvalitetskonst” medan nämnda roman är ”kvalitetskonst”. För det andra: vem säger att frågan om yttrandefrihetens gränser är mindre relevant än den fråga om klassamhällets utbredning som romanen ställer? För det tredje: är det inte att ställa frågan fel att undra varför en "kvalitetsroman" inte ger upphov till en debatt? Att väcka debatt är inte alltid eller kanske inte överhuvudtaget konstens mål.