Jonas Thente skriver i DN, 23/5, om engelskan som till skillnad från svenskan är "rappkäftad, lekfull och ständigt alert". I samma andetag ironiserar han över de metaforer som ständigt används i medierna: "svampar ur marken, dans på rosor" etc.
Liksom Thente beundrar och avundar jag engelskans elasticitet och idiomrikedom, och håller självfallet med om att den berikar svenskan. Men är det verkligen alltigenom välkommet, det vill säga oundvikligt, att "Engelskan smyger sig på och genomsyrar allt mer det svenska språkets själva rötter: grammatik, meningsbyggnad, bildspråk och interjektioner"?
Jonas Thente vill få det till att kritik mot engelskans utbredning är tecken på okunnighet och konservatism. Men på hans egen redaktion excellererar medarbetarna inte bara i anglicismer utan använder engelska uttryck och ord, sofistikerade och trendiga, som de måste veta att långtifrån alla förstår. Thente anser att det är i sin ordning att betydande delar av läsekretsen inte förstår de hippa, engelsk-amerikanska referenserna. Dagens Nyheters journalister SKA markera sin överlägsenhet. Den "flera decennier gamla ängsliga strävan att alla ska förstå allting har decimerat svenskan till den grad där den har blivit helt strakbent."
På 1980-talet arbetade jag på Expressen, den folkligaste av tidningar med det folkligaste av tilltal och med skribenter som alla - och jag menar alla - hade det i sig att skriva så att läsarna skulle förstå - ovasett ämne. Ingen av oss, däremot, likställde ambitionen med ett tvång att skriva sterilt och slentrianmässigt. Tvärtom stimulerade kraven på enkelhet och klarhet till en variationsrikk och expressiv prosa på samtliga redaktioner. Jag inbillar mig att det inte bara var vad vi skrev utan också hur vi skrev som bidrog till Expressens särställning.
Jonas Thente, själv en av kulturredaktionens bästa stilister, begår ett tankefel: att hålla delar av läsekretsen i okunnighet är inte bara odemokratiskt utan också dålig journalistik.