Dagens stora samtalsämne, vid sidan av nationaldagsyran, är naturligtvis Benny Anderssons miljondonation till det feministiska mikropartiet Fi. Att Benny Andersson kommit ut som radikalfeminist och HBT-aktivist har förbryllat många. Låtar som Fernando och When I Kissed the Teacher har knappast blivit ihågkomna för sina feministiska appeller. Detta har gjort att det har rests tvivel om att Andersson verkligen har varit helt medveten om vad han har gett sig in på.
För den som är skolad i den kommunistsika ideologin har dock agerandet tett sig allt annat än förvånande. I enlighet med den marxistiska devisen ”intresset ljuger aldrig” kan man förmoda att Andersson helt enkelt handlar som han gör för att skydda sina intressen. Det är ju allom bekant att det framförallt är två fenomen som upptar manliga popstjärnors funderingar: kvinnlig fägring och fildelning. Genom att stödja Fi så hoppas Andersson antagligen slå två flugor i en smäll: att han ska bli populär hos det täcka könet och att de väljare som proteströstar på det just nu så populära missnöjesparti som har fildelning som sin hjärtefråga, ska ändra sig och istället proteströsta på det mindre populära missnöjesparti som har feminismen som sin hjärtefråga. En miljon till Gudrun Schyman är kort sagt ett lågt pris för den som ligger vaken om nätterna och dväljs vid tanken på alla miljoner som dagligen går upp i rök på grund av att unga människor byter musikfiler på nätet.
Trots att en sådan teori kan hämta stöd även i den krönika av Anna Larsson som SvD igår samkörde med Benny Anderssons Fi-kampanj (där Larsson argumenterade för att Fi är ett bättre parti än Piratpartiet), så finns det andra plausibla förklaringar till Anderssons agerande. Den i mitt tycke mest troliga är ändå den så kallade lomhördsteorin.
Det är ju allom bekant att popartister med åren blir en smula lomhörda. Detta i kombination med den marxistiska förklaringsmodellen ovan, ger vid handen följande scenario:
Björn och Benny diskuterar vid den dagliga middagen EU-valet. Benny frågar Björn hur man ska få stopp på den tråkiga fildelningen, varpå Björn tycker sig höra frågan: ”Hur ska man få stopp på den tråkiga Fi-delningen”. Björn blir först en smula förvånad över Bennys plötsliga intresse för det lilla extremistiska promillepartiet, men inser därpå att Benny naturligtvis måste få engagera sig i någonting han också, och att Björn med sina Humanister knappast är rätt man att klandra Benny, när denne nu äntligen har hittat en ideell rörelse att stödja. Björn erinrar sig därtill Fi:s utveckling sedan glansdagarna med Ebba Witt-Brattström och Tiina Rosenberg – hur partiet delat sig gång på gång tills nu bara ett tiotal medlemmar återstår.
Det självklara svaret på Bennys fråga är naturligtvis att Fi-delningen bara kan stoppas genom att man ger en dusör till Gudrun Schyman.
Det framstår åtminstone i mina öron som den mest sannolika upprinnelsen till miljondonationen.