Jag hänger på Johans resonemang om kultur och politik, men kanske med ett något annorlunda ingångsvärde. Nämligen att den politisk retoriken - vilket Göran Hägglunds anförande visar - alltmer innehåller hänvisningar till värderingar. I det senaste numret av Axess skriver Stefan Svallfors, professor i sociologi, om fenomenet ("Klasskamp med nya förtecken"). Även om fördelningspolitiken, den "socio-ekonomiska dimensionen", fortfarande är central i svensk politik tyder mycket på att den "socio-kulturella dimensionen" ökat i betydelse:

"För väljarna blir det /.../ allt svårare att skilja på partierna utifrån deras position i den socio-ekonomiska dimensionen, den som i Sverige alltså traditionellt betraktats som vänster-högerdimensionen. Alla partier trampar varann på tårna i kampen om mittenväljaren. För att ändå kunna göra ett val tvingas man att i större utsträckning titta på andra frågor än fördelningsfrågorna: vad anser partierna om invandringen, brottslingarna, feminismen, EU?

Det ökar i sin tur incitamenten för partierna att profilera sig just i denna dimension, att bli lite hårdare mot brottslingarna, lite hårdare (eller mer generösa) mot flyktingar, eller ta ställning för eller emot medborgarskapstest för invandrare, homoäktenskap, skoldisciplin eller någon annan av alla de frågor som kan tänkas dyka upp i den socio-kulturella dimensionen. Det politiska samtalet kommer, om rörelsen från socio-ekonomiska till socio-kulturella frågor får tillräcklig fart, att efterhand handla allt mindre om fördelningsfrågor och allt mer om erkännande eller fördömande av minoriteter, livsstilar, moraliska ståndpunkter, tillhörighet och uteslutning."

Jag är helt säker på att Svallfors har rätt och utvecklingen kommer att bli tydlig i nästa års valrörelse. Att reducera den till en fråga om världekonservatism är att missförstå dess sprängkraft.