Jag har vid flera tillfällen de senaste åren vistats på Svenska institutet i Athen.  Institutet har en fantastisk terrass med utsikt upp mot Akropolisklippan samt bort mot berget Lykavittos. Men nu är utsikten till stor del skymd av det nya Akropolismuseet i stadsdelen Makrygianni. Men det är såklart inte av egoistiska skäl som jag har haft avvaktande känslor för museibyggnaden utan för att den stora ”glas- och betongklumpen” inte passar in i den småskaliga, nyklassicistiska arkitekturen den omges av.

Väl inne i  det nya museet försvinner emellertid  all skepsis och ersätts av en ”aha-upplevelse”. Det är nästan högtidligt att långsamt, som i procession gå upp för rampen – som ska påminna om vägen upp för Akropolisklippan – för att slutligen möta föremålen så ljust och luftigt exponerade. Till skillnad från det gamla museet som på alla sätt hade sin charm, kommer skulpturen nu mer till sin rätt fristående placerad så att den kan betraktas från alla håll och de arkaiska leendena nästan skrattar. Och det är festligt att kunna se vilka olika slags hårflätor de majestätiska karyatiderna egentligen har genom att få se dem bakifrån då de tidigare varit utställda i väggmontrar. 

Utställningen följer en kronologisk ordning. På tredje, översta våningen kommer den laddade frågan – hur blir det med Elgin Marbles? Runtom våningsplanet löper parthenonfrisen runtom. De stora glasfönstren eller snarare glasväggarna ger kontakt med Akropolisklippan och Parthenon och hela våningen är vriden så att den exakt följer Parthenons orientering.

Vi får nu hoppas att detta nya museum värdigt kan förvara Akropolis skatter in i framtiden. Med ett mycket sofistikerat system kommer byggnaden vid händelse av jordbävning att sväva på ett kullager. Men än återstår att se om gudinnan Athenas vrede blidkar museet. Under antiken var det inte tillåtet att förflytta religiösa föremål som en gång tillhörde templet. Nu har ju föremålen färdats och förflyttats ner från klippan.