Efter att ha läst Ströms artikel och tagit del av debatten kan jag nästan tycka att en postitiv bieffekt av er bok faktiskt är att dessa grumliga föreställningar kommer upp till ytan. Tydligen finns någon sorts reflex bland en del modernistiskt sinnade personer att blanda ihop sådant som tradition och figuration med nazism. Sådant som inte rakt av bekräftar den modernistiska historieskrivningen/myten blandas ihop och pekas ut som ont, alternativt avfärdas i raljant ton, hur skilda saker det än må röra sig om. Naturligtvis tänker inte alla som är kritiska mot det norska figurativa måleriet så, men tydligen är det en inte helt ovanlig tankefigur; hur dumt det än låter.

av Jacob C 2009-07-26 14:00:02

Jacob,
Exakt vad jag är ute efter på Thereses blogg (länk i kanten). Jag tycker att det vore otroligt intressant att försöka begripa hur den här tankefiguren uppstått. Ser även en nästan övertydlig parallell till Frankrike, där man däremot är mer medveten om de historiska implikationerna.

av Karin 2009-07-26 15:20:56

Norska konstnärer. Norsk konstutbildning tillkommen på initiativ av norska staten. Känns svårt att tro att norska staten skulle finansiera naziinfluerad konst - med tanke på att Norge var ockuperat under kriget.

Stort tack för en intressant utställning och bok.

av En liten tant 2009-07-26 22:45:15

Karin,

Jag tycker att det är intressant att försöka förstå de kopplingar mellan vissa uttryck och vissa politiska ideologier som görs ibland. Och jag bidrar gärna med en hypotes, som jag tror kan förklara några av mekanismerna bakom avståndstagandet från utställningen i Edsviks konsthall, som jag själv inte har besökt, och som jag förmodligen inte kommer att besöka. Utställningen i sig intresserar mig nämligen inte, men de reaktioner som den väcker är värda att fundera över, av flera skäl.

Det är intressant att ingen av dem som har skrivit kritiskt om utställningen ifrågasätter en mycket löst grundad tes som förs fram av de utställningsansvariga, tesen att det skulle vara praktiskt taget "förbjudet" att ägna sig åt figurativt måleri i dagens Sverige. Konstnärer som t.ex. Cecilia Edefalk, Jan Håfström och Gunnel Wåhlstrand ägnar sig åt figurativt måleri, och uppenbarligen finns det fler än jag som ser kvaliteter i deras verk, så något "förbud" föreligger inte. Men trots att denna tes är felaktig och därmed lätt att vederlägga så är det ingen av kritikerna som gör det. Varför? Och varför föredrar vissa kritiker att försöka koppla de utställda målningarna till nazismens estetik istället för att kritisera de utställda verken i sig? Jag tror att det handlar om något mer än Godwins lag.

En vedertagen uppfattning är att det finns en koppling mellan vissa uttryck och vissa totalitära politiska ideologier, och det gör det naturligtvis i många fall. Det finns alltid en politisk avsikt bakom de uttryck som konsten tvingas in i under en diktatur, men kopplingen är sällan så enkel, entydig eller linjär som flera skribenter har antytt.

Mellankrigstiden, då nazismen och fascismen växte fram, var på många sätt kollektivets och massrörelsernas tid, både demokratiska och totalitära rörelser utvecklades parallellt, och deras uttryck är inte alltid lätta att skilja åt. De väggmålningar som pryder aulor eller samlingssalar i många svenska skolbyggnader från 30- och 40-talet har många likheter med väggmålningar från 30-talet i både Tyskland, USA och Sovjetunionen. Den avskalade klassicistiska arkitektur som var det påbjudna officiella uttrycket i Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland har i mycket samma rötter och delvis samma uttryck som de klassicistiska och klassicerande offentliga byggnader som ritades och uppfördes i demokratiska samhällen under samma period, t.ex. Cranbrook i Detroit, Chaillotpalatset i Paris, eller det brittiska försvarsministeriets byggnad i London. Och i en mängd filmer från 1930-talet är massan, kollektivet, ständigt närvarande som en bakgrund, oberoende av om filmerna är gjorda i USA, England, Tyskland, Sovjetunionen eller Sverige. Min poäng med denna något omständliga uppräkning av exempel, som skulle kunna mångfaldigas, är att sådant som t.ex. konst, arkitektur och film alltid har djupare och mer sammansatta rötter än den rådande politiska ideologin.

Nu krävs det inte mycket fantasi för att förstå att det efter andra världskriget fanns ett starkt behov av att ta avstånd från de totalitära samhällena och deras uttryck, och avståndstagandet blir tydligast och enklast om det kan göras så att gränsen mot den egna samhällsordningen och den egna personen blir helt entydig. En sådan reaktion är naturlig, mänsklig och förmodligen oundviklig. Och modernismen sågs då som en riktning som inte var belastad av samröre med totalitära regimer (vilket inte var riktigt sant, men det är en annan historia), och som var representativ för det nya, goda och demokratiska samhället, en uppfattning som naturligtvis stöddes av modernistiska konstnärer och arkitekter m.fl.

Men denna fullt begripliga reaktion ledde samtidigt till en sammankoppling, eller sammanblandning, av det goda samhället, de goda avsikterna, den goda konsten och den modernistiska konst- och arkitekturuppfattningen: goda avsikter = god konst = modernism = det goda samhällets uttryck. Det här är en starkt förenklad beskrivning, och riktigt så enkelt resonerade naturligtvis inte alla människor på 50-talet, men det var inte särskilt många som öppet ifrågasatte uppfattningen att modernismen skulle vara "god" och klassicismen "ond".

Min hypotes är att denna efterkrigssyn på modernismen som bärare av "det goda" helt enkelt har traderats genom decennierna på ett oreflekterat sätt, så att delar av den än idag omfattas av en hel del konstnärer, arkitekter, konstvetare och skribenter. Med den skillnaden att "det godas" kanon inte längre är begränsad till modernistisk konst, även sådant som postmoderna och traditionalistiska uttryck etc. kan inkluderas så länge de bekräftar bilden av konsten som ett redskap i godhetens och framåtskridandets tjänst. Ett konstverk är enligt detta synsätt både någonting individualistiskt och unikt, och samtidigt en instrumentell del i bygget av det goda samhället.

Sammanblandningen mellan samhällsbygge, goda avsikter och konstnärlig kvalitet gör det omöjligt att bedöma konstverk utifrån deras egna kvaliteter, och leder därmed till en förutsägbar konstkritik. Dessutom är själva premisserna felaktiga. Som historien visar kan stor litteratur skapas av alkoholiserade hustruplågare med hämndbegär (Strindberg) och stor arkitektur skapas av hängivna fascister (Terragni), föreställningen om någon slags koppling mellan intentioner och verkshöjd är en chimär. Men ändå lever denna syn vidare som en underström i mycket av kulturjournalistiken och kritiken i dagstidningarna. Och det är detta synsätt som gör det omöjligt för flera kritiker i dagstidningarna att formulera vad problemet med målningarna på Edsvik egentligen är, och varför de känner obehag inför dem: de saknar de analytiska och språkliga verktyg som behövs för att bedöma konstverken i sig, som måleri, utanför den "vedertagna" uppfattningen om "rätt och fel". Och därför lyckas de inte heller bemöta det felaktiga påståendet om att figurativ konst skulle vara "förbjuden" i Sverige. De är helt enkelt oförmögna att kritisera målningarna i sig.

Själv kan jag inte uppbåda något intresse för målningarna på Edsviks konsthall, men smaken är ju olika. Och om utställningen där kan leda till en diskussion om hur konstkritik kan och bör skrivas så är det bra. Men för Johan Lundberg, som har en hel tidning och en blogg till sitt förfogande, finns det nog ett både enklare och mer övertygande sätt att initiera en sådan diskussion än att framhålla oljemålningar av människor i renässanskläder som ett "kritiskt alternativ" till annan samtidskonst, och det är att själv föregå med gott exempel som konstskribent. T.ex. genom att försöka sätta ord på vad som är bra och mindre bra i olika konstverk, utifrån den aktuella konstartens egna villkor och uttrycksmedel. Inte utifrån en stigmatisering av vare sig modernism, klassicism eller någon annan riktning, och inte utifrån felaktiga påståenden om att figurativ konst skulle vara någonting subversivt i dagens Sverige. Det är en betydligt större utmaning att skriva utifrån en genuin nyfikenhet på det enskilda verket, även när detta inte tilltalar skribenten.

Sådana texter, där skribenten lyckas ställa sig utanför de personliga fördomarna och preferenserna, är verkligen roliga att läsa - inte minst de gånger skribenten lyckas peka på oväntade kopplingar mellan högt och lågt, eller mellan det politiskt belastade och det allmänt accepterade, kopplingar som många av oss inte har fått upp ögonen för tidigare.

av Johan Johansson 2009-07-27 18:06:17

Johan,

Min huvudpoäng med ovanstående långa inlägg var att försöka formulera en hypotes om vad reflexen att ständigt koppla samman vissa uttrycksformer med nazismen kan ha för ursprung, inte att skriva om utställningen. Jag har som sagt inte sett den, och de reproduktioner från den som jag har sett i bl.a. dagstidningarna, som bl.a. visar människor i renässanskläder (Helene Knoop?) eller i riddarrustningar (minns inte konstnärens namn) m.m. har inte lockat mig tillräckligt för att lägga tid på ett besök i Sollentuna.

Jag tycker dock att all konst, även sådan som inte intresserar mig, förtjänar att bli bedömd utifrån sina egna villkor och efter förtjänst, och jag tycker mycket illa om alla former av dumhet, inskränkthet och institutionaliserade fördomar. Därför, och för att svara på Karins inlägg tidigare, tog jag mig tid att skriva. Eftersom jag inte har sett utställningen har jag liksom tidigare ingen särskild åsikt om den. Och liksom tidigare har jag inga speciellt starka känslor för eller mot figurativt måleri i sig. Vissa bilder får jag ut någonting av att titta på, andra är jag likgiltig för. Krångligare är det inte.

av Johan Johansson 2009-07-27 18:35:38

Tack Johan Johansson för ditt utmärkta inlägg. Själv har funderat i de banor som du beskriver men jag är inte förmögen att nu formulera mina tankar på det sättet du gör. Jag har egentligen aldrig sysselsatt mig med konstkritik utan jag har ägnat mig åt litteraturkritik dock inte professionellt.

Dagens konstkritik har något intellektuellt enfaldigt över sig. Om jag skrev en dikt och skickade den till några tidningar och den blev antagen och jag skrev under mitt namn, dels kommunist, dels demokrat och dels fascist så skulle dikten helt bedömas med utgångspunkt från dessa ord. Dikten i sig skulle aldrig riktigt kommenteras, aldrig läsas för vad den eventuellt verkligen uttrycker. När konstkritiken har hamnat där så är den enfaldig och ointressant.

Därför är debatten om figurativt eller non-figurativt måleri för mig fullständigt ointressant. Frågan är vad målningen uttrycker; vad är det man upplever när man ser den. Denna debatt har nu dock fått mig att intressera mig för konstkritik och därför har jag just skaffat Denis Dutton The Art Instinct.

Tack igen Johan Johansson.

av Liberal 2009-07-27 19:32:32

Johan J,
Jag håller i stort sett med dig i din historieskrivning och känner förstås väl igen mig i de exempel från arkitekturen du nämner. Jag tror också att man kan dra klara paralleller mellan konst och arkitektur här, även om det förstås inte är exakt samma sak.

Och jag antar att Vilks å sin sida har rätt i att om man vill ut på den internationella scenen med sin konst så är det installationer och koncept som gäller. Det vill säga de som målar figurativt och använder typ oljefärg är förmodligen smått provinsiella. (Säkert med något undantag, säger jag, för att gardera mig.)
Så jag är inte säker på att man kan säga att Lundberg har fel, och som jag har uppfattat honom så är hans käpphäst snarare att man i Sverige ingenstans kan LÄRA sig att måla med traditionella tekniker. Vilket man alltså kunnat i Oslo.

Men, för att återgå till konstkritikerna som i svepande ordalag talar om nazism i samband med den här utställningen så tycker jag alltså att man av dem kan begära att de vet bättre.

Det finns en tydlig parallell till Frankrike där allt som inte är pk-vänster från detta håll utskopas som "fascistiskt". Jag behöver väl inte tillägga att det mesta inte ÄR fascistiskt, men det är alltså ett gängse skällsord.
Och då handlar det om allt som egentligen INTE omfattas av det moderna projektet vilket i Frankrike är lite mer än i Sverige (där inget finns): Det kan vara Portzamparcs arkitektur, Luc Ferrys böcker, traditionella katoliker eller bara katoliker rakt av, allt och alla som vägrar låta sig inlemmas i det moderna projektet blir "fascistiskt".
Samtidigt är dessa som på något vis är "fascister" fortfarande så pass många att motsättningen och polemiken överlevt revolutioner och mer monarkistiska styren.
Det finns en ständig politisk spänning här som jag ser ett svagt eko av i den svenska debatten, där Ström alltså börjar gasta om nazism förmodligen utan att egentligen veta varför.

I övrigt håller jag med dig om att de flesta svenskar drar till med just nazismen för att ta till det mest avskyvärda och främmande som tänkas kan.
Som om Sverige hade gjort upp med sitt nazistiska förflutna, eller rättare sagt, som om Sverige inte hade något sådant.
Men det är förstås en annan diskussion.

En sak till jag inte håller med dig om. Jag tror inte att diskussioner befrämjas av att de inblandade inte tydligt tar ställning. Tvärtom.
Det var väl möjligen det som var bra med Ströms artikel, för en gångs skull ett tydligt ställningstagande.
Alltså, om man initierar eller deltar i en debatt så gör man det åtminstone för att ta reda på vad man tycker i sakfrågan, även om man inte är säker från början.
Annars är deltagandet tämligen meningslöst.
Det "neutrala" existerar inte.

av Karin 2009-07-27 21:43:10

Karin,

Det är fullt möjligt att oljemåleri idag ses som provinsiellt och töntigt på den globala konstscenen, det har jag ingen aning om. I och för sig tror jag att just Cecilia Edefalk är mycket uppskattad och omskriven i bl.a. Tyskland, men hon kanske är ett undantag?

Att alla konstkritiker borde veta så pass mycket om det ämne de har betalt för att bevaka så att de kan formulera mer träffande och intelligenta omdömen än fascist, nazist eller kommunist borde vara en självklarhet, men där är vi tyvärr inte. Och poängen i mitt inlägg var att denna form av guilt-by-association har sin grund i ett förnekande av både konst och arkitektur som självständiga discipliner, och att detta förnekande i sin tur har sin grund just i "det moderna projektet" och dess strävan till fullständig integration av alla delar i det stora samhällsbygget - värderingen görs utifrån hur väl konstverket eller byggnaden bidrar till samhällsbygget, eller "det moderna projektet", alltså utifrån hur det bidrar till den samhälleliga helheten. Konst, arkitektur och andra kulturyttringar berövas därigenom sitt egenvärde. Det är tragikomiskt att denna instrumentella konst- och arkitektursyn snart har överlevt det samhällsprojekt som var dess ursprung och motivering med mer än två decennier.

Att retoriken i Frankrike ofta är likartad, medan skillnaderna mellan olika ståndpunkter är större, stämmer med min ganska intuitiva bild av den franska diskussionen (mina franskkunskaper är tyvärr ytterst begränsade).

Att jag inte skulle ta ställning håller jag verkligen inte med om, jag tycker att det är just det jag gör: för en diskussion som utgår från det eller de konstverk eller byggnader (eller vad det nu är) som ska diskuteras, utifrån deras och den aktuella disciplinens egna villkor, och mot alla former av dumhet, inlärda fördomar och färdiga åsikter, d.v.s. sådant som möjligen kan förenkla arbetet för kritikern, men som i långa loppet verkar fördummande på både kritiker och läsare. Mycket tydligare än så kan jag nog inte uttrycka mig. Jag har inga föreställningar om "en neutral" utgångspunkt. Men om du syftar på måleri i sig så förstår jag inte hur, eller varför, som jag skulle behöva ta ställning? Edward Hopper, Andy Warhol eller Olle Baertling? Jag väljer alla tre, jag kan inte förstå hur eller varför min uppskattning av den ene skulle behöva utesluta någon annan. Och jag tycker att det vore förmätet att försöka värdera en utställning som jag inte har sett.

Det är omöjligt att ta ställning till en uttrycksform i sig, allting handlar om hur den hanteras, och varför. Oljemålningar kan bli bra, eller dåliga. Mitt första inlägg var i första hand ett försök att svara på din fråga om hur en viss tankefigur hos vissa kritiker kan ha uppkommit. Och jag tror att svaret på den frågan handlar en hel del om moraliska anspråk på att företräda "det goda", och att ursprunget kan spåras tillbaka till drygt femtio år gamla sammanblandningar mellan konstnärlig kvalitet och goda avsikter.

Och Liberal: Tack för dina vänliga ord ovan, det är alltid roligt när någon uppskattar det man har skrivit och berättar det. Tack!

av Johan Johansson 2009-07-27 23:58:57

Johan,
Nja, jag menade nog inte att du inte tar ställning. Frågan blir i viss mån befängd, i just det här fallet borde väl både du och jag se utställningen och sedan ta ställning?
Vi gillar eller gillar inte och varför.

Eller för resten, jag menar nog att i debatter av det här slaget så bör man nästan ta överdriven ställning. Annars blir det inte tydligt. Jag är alltså EMOT "å ena sidan och å andra sidan" som gärna leder till en sorts konsensussmet som ingen är betjänt av.
Så kom igen, se utställningen och hata eller älska, typ!

Annars är jag som sagt i stora drag överens med dig.

av Karin 2009-07-28 19:57:29

Karin,

Jag skriver inte och har inte skrivit om utställningen på Edsviks konsthall, och jag kan inte se att jag skulle ha någon skyldighet att vare sig besöka utställningen eller tycka någonting om den. Det som intresserar mig, och som jag har försökt ringa in här ovanför, är en syn på både konst och arkitektur som är ganska utbredd i Sverige, och som sällan eller aldrig formuleras explicit av de personer som omfattar den.

Jag tycker att det är intressant att flera konstkritiker reagerar så starkt på utställningen, samtidigt som de verkar vara fullständigt oförmögna att konkretisera sin kritik. Någon hänvisar till totalitär ideologistyrd konst, någon skriver i allmänna termer att målningarna är illa utförda eller smaklösa. Mer konkreta än så blir invändningarna aldrig. Jag tror att denna kollektiva oförmåga att konkretisera det egna avståndstagandet på ett sätt som blir begripligt för andra beror på att kritikerna, mer eller mindre omedvetet, delar den konstsyn som jag har försökt beskriva.

Denna konstsyn betonar den skapande individen och verkets unika karaktär, samtidigt som konst (och arkitektur) ses som delar i samhällsbygget, och värderas utifrån hur väl de bidrar till framåtskridandet och upprätthållandet av det goda samhället. Därigenom reduceras konst och arkitektur till medel utan något egentligt egenvärde. Och den som utgår från ett sådant synsätt, som förnekar konst som en självständig disciplin, får naturligtvis svårt att formulera någon begriplig konstkritik, eftersom han (eller hon) därigenom har gjort sig av med de analytiska verktyg som skulle behövas. Utifrån en sådan utgångspunkt blir det omöjligt att bedöma konstverket i sig, det enda som kan bedömas är hur väl det bidrar till samhällsutvecklingen, eller till att bekräfta en viss konstsyn.

Jag tänker inte försöka agera konstkritiker, jag överlåter detta åt dem som har mer gedigna kunskaper och ett större engagemang i ämnet. Jag försöker bara ringa in en slags blind fläck som gör att bl.a. svenska konst- och arkitekturkritiker så ofta misslyckas med att sätta ord på brister och kvaliteter i det verk de försöker bedöma: det beror i grund och botten på att de bedömer någonting annat än verket.

Kritikens främsta uppgift är enligt min mening att försöka se, förstå och förklara ett verk, eftersom detta ofta kan vara svårt för konstnären / arkitekten / musikern / filmaren / författaren, som är upptagen av sitt eget skapande. Jag tycker personligen att det är intressantare att försöka förstå saker än att få veta vad jag ska ha för åsikt om dem, och det går att skriva kritik enbart genom att beskriva någonting, även om det kräver en hel del av skribenten. En beskrivning utesluter naturligtvis inte värderingar, men ofta får värderingen så stort utrymme att den helt får ersätta beskrivningen, vilket i sin förlängning reducerar kritiken till personlig positionering och därigenom sänker diskussions- och kunskapsnivån för den aktuella disciplinen.

Därför tycker jag att det är något av en poäng i sig att jag inte har besökt utställningen på Edsviks konsthall. För det är inte utställningen som jag har skrivit om, och det är inte den som intresserar mig, det är vilka principer som ligger till grund för bedömningen av konstverk, byggnader, musik, film, litteratur, etc. Det var väl också en mer principiell frågeställning som du utgick från i ditt första inlägg. Och principer kan man ha bestämda åsikter om utan att ha besökt Edsvik.

av Johan Johansson 2009-07-29 13:51:55

Okej, Johan, som sagt. Jag håller i stort sett med dig i din analys av vad som saknas hos de kritiker som i svepnade ordalag fördömer (de blinda fläcken, som du kallar det).
Jag håller också med dig om att för att kunna avge ett värdeomdöme krävs först att man ser (om det nu är konst) och att man skapar sig en uppfattning om VAD det är man ser för att man sedan ska kunna grunda sitt värderande omdöme om det sedda.
Konstkritik utan kunskap OCH värdering är ingen konstkritik.

Det om detta.

av Karin 2009-07-29 17:38:54

...käpphäst snarare att man i Sverige ingenstans kan LÄRA sig att måla med traditionella tekniker.

Hej, Johan och Karin. Välkomna på studiebesök på Götaforsliden 17. Vi har elever som nästa termin avslutar sin treåriga utbildning i ... traditionellt måleri.

av Andreas Birath 2009-07-29 23:26:51

Johan Johansson.
Tack. Som aktiv målare av, ska vi kalla det traditionellt måleri, har jag har följt den här debatten lite på håll. Och känt en allt större frustration. Som debatten utvecklats har jag - om jag skulle gett mig in i den - tvingats försvara något jag inte tycker mig varken behöva eller vilja försvara, dvs det måleri som förevisas på de två aktuella utställningarna med figurativ konst (Figurationer och Kitsch utställningen i Krapperup.)

Jag skulle kunna skriva i evigheter om vad jag generellt inte gillar vad gäller ämnesval i, och utförande av, verken i dessa utställningar. Men eftersom de kritiska rösterna mot dessa verk kommer från någon som, allt som oftast, avskyr föreställande bildkonst som företeelse... Låt oss säga att jag inte är helt nöjd med polariseringen i den här frågan.

Att få läsa ditt inlägg var befriande. Alltså, kom igen. Det här är 2000-talet. Att heja på sitt lag (välj själv: Modernisterna eller Mästarna, man kan inte heja på båda) känns så hopplöst förlegat. Bara för att jag målar på panel och duk med samma pigment som Zorn behöver väl inte betyda att jag per automatik måste blunda för allt måleri sedan han lade penseln på hyllan? Bara för att jag tycker att hantverk och idé arbete är två likvärdiga fundament i en bilds skapande betyder det inte att jag vill använda kitsch-brandingen (ursäkta svengelskan).

Eller ännu enklare uttryckt: Om jag sliter häcken av mig med en bild vill jag ha seriös bedömning och feedback på denna - automatiserad lovsång är lika värdelös som dito sågning.

av Andreas Birath 2009-07-29 23:49:09

Pingback from bodilzalesky.com

Christopher RÃ¥dlunds “Winterreise” och ett sidospÃ¥r till en “Herbstreise” | Bodil Zalesky

av bodilzalesky.com 2009-08-03 09:47:35

Hei Andreas.

Registrerte at dette ble tatt opp i norske medier i sommer p.g.a Rådlund, men da i mye mindre skala enn hos dere.

Den er likevel stadig aktuell først og fremst fordi figurativt maleri sjelden blir tatt seriøst i en institusjonell sammenheng,
med mindre det er av gammel dato. Hvis overhodet presentert er det i en ironisk eller tilbakeskuende form. Dette gjelder altså de statlige institusjoner, mens det jo finnes gallerier som sysler med det. Det er jo her en eventuell fare for ideologisk styrt kunst ligger. Når staten betaler, bestemmer også staten mer eller mindre indirekte hva som er akseptabelt. Jeg mener jo selv at stat og kultur og for den saks skyld stat og religion burde skilles ad. Ikke at jeg er for fullstendig laissez-faire politikk heller. For vår del har vi jo råd til den sosialistiske luksus at staten støtter kultur. Men det må være uten føringer, og det er vanskelig i praksis. Man hjelper jo gjerne sine venner..

Men uten at jeg har følgt så mye med i svensk kunstdebatt i sommer så får jeg inntrykk av at det i stor grad blir snakk om blanding av begreper. Hvis Hitler likte å spise pepperstek og jeg liker å spise pepperstek, så er jeg vel ikke nazist for det.
Og det er klart det er vanskelig å ha et nyansert forhold til realisme/naturalisme/figurativt/romantisk/kitsch etc.

Forøvrig vet jeg ikke om jeg er helt enig i at ingen tjener på polarisering. Jeg tror det ligger i menneskets natur å forenkle for å forstå. Vi liker å tilhøre/føle tilknytning til, en gruppe. Dermed er det også vanskelig å komme inn og si at man ikke spiller på noen av de lagene som er profilert, da er man tilbake i outsider-posisjon. Eller offer-posisjon om man vil.
Skriker man bare høyt nok, blir man hørt uansett. Så får kvaliteten på arbeidene stå for det varige aspektet.

Eller hur?

av Anders Svensson 2009-08-26 00:33:09