Ingen kunde väl i våras ana att sommaren 2009 skulle gå till historien som den period då Adolf Hitler skulle göra storstilad come back som självklar referenspunkt i debatten. Men uppenbart är att det på sistone tycks ha blivit fullkomligt omöjligt att föra en diskussion utan att det på ena sidan efterhand börjar göras hänvisningar till allas vår skrävlande ölhallsagitator.
Först var det föreställande traditionalistiskt måleri som avfärdades på grund av att all bakåtblickande konst påstods bära likheter med nazismen. Därpå var det Göran Hägglund vars kritik av Konstfack i Stockholm påstods uppvisa likheter med den österrikiske akvarellmålarens konstuppfattning; och nu senast är det Barack Obama som illvilliga debattörer har satt Hitlermustasch på, detta på grund av att den amerikanska presidentens föreslagna sjukvårdsreform sägs göra USA till en blåkopia av Tyskland efter maktövertagandet 1933.
Noterbart är att nazikortet uppenbarligen spelas ut lika gladeligen med höger- som med vänsterhanden. Vad man kan undra är dock vad detta flitiga hänvisande till Adolf Hitler ytterst sett säger om dagens debattklimat. Skall det förklaras på samma sätt som freudianska felsägningar eller handlar det kort och gott på att folk lider brist på övertygande argument?