Efter att ha läst Sinziana Ravinis nedgörande recension av boken Figurationer, kan det vara intressant att ta reda på hur Ravini skriver om svenska makthavare i kulturlivet. Daniel Birnbaum, tidigare redaktör på Kris, har nått så långt som en svensk kan nå i konstvärlden. I år krönte han sin hittillsvarande karriär med att stå värd för Venedigbiennalen. Detta kommenterar Ravini på Aftonbladets Venedigbiennalblogg:
”I år är det Daniel Birnbaum – Sveriges intellektuella ansikte utåt – som får bära curatorfanan vidare. Valet hade inte kunnat bli bättre, han är både skolad i den kontinentala filosofin och den konstinstitutionella managerin. Två världar som sällan brukar mötas annat än i konstkatalogens trygga form.”
Ravini skriver givetvis ingenting om de problem som även de som omfattar hennes perspektiv har riktat mot biennalen: ”Nästan alla konstnärerna på Birnbaums utställning gäller och är redan inskrivna och bekräftade.”, skriver exempelvis Lars Vilks syrligt på sin blogg.
Nyligen kom en annan före detta Kris-redaktör ut med en essäsamling, nämligen Horace Engdahl. Boken recenseras i GP av ingen mindre än Sinziana Ravini som inledningsvis beskriver författaren som ”den internationella litteraturvärldens kanske mäktigaste man”. Läsningen av boken känns följaktligen som ”att gå på helig gudamark”.
Jag orkar här knappt ens gå in på de missförstånd som får Ravini att beskriva det som att Engdahls Den romantiska texten var en doktorsavhandling som ”väckte skandal”. Boken hyllades tvärtom mangrant, till och med av inbitna kritiker av postmodernistiska perspektiv, såsom Thure Stenström i SvD, vilket gjorde att Engdahl i efterhand fick möjlighet att lägga fram den som en doktorsavhandling, en ynnest som knappast tillkommit någon annan essäist vare sig förr eller senare.
Nåväl. Hur beskrivs då Engdahls senaste essäsamling: jo i panegyriska ordalag som inte sett världens ljus sedan pastor Janssons eller folkskollärare Chrounschoughs dagar: ”Horace Engdahl är i särklass Sveriges bästa essäist! Han har en aristokratisk sensibilitet som kan väcka kraften i vilket dödförklarat verk som helst. Han styrka är inte bara den enorma bildningen och den sköna stilen, utan också den mallarméska förmågan att tänka text som musik, att skapa ordklang.”
Det lustiga i sammanhanget är att Ravini i detta sammanhag tycker att den sorts otidsenlighet som hon raljerar över i sin recension av Figurationer är någonting helt underbart charmigt:
”Mest hotad är essän - denna form som i vår massmediala tid blivit lika egendomlig som en hästdragen kaross men som är det enda sättet att samtala med sig själv utan att bli störd av andra. Essän är den sista tillflyktsorten för en ålderdomlig, tidsödande, personbunden och svåröverförbar meningsstruktur, som bär det ringaktade namnet kunskap.”
Jag vill på intet sätt påstå att essän är speciellt gynnad i samtiden. Vi behöver tvärtom ta strid för genren, men att påstå att den är lika förlegad som en hästdroska är att bortse från Svenska Dagbladets understreckare, eller för all del från en tidskrift som Axess. Dock har jag märkligt nog aldrig sett att Ravini har uppmärksammat Axess kamp för att ge plats åt den långa essän annat än i negativt spydiga ordalag.
Ravini är kort sagt typiskt för den sorts landsortskritiker-mentalitet som dessvärre tenderar att mer och mer gynnas i Sverige. I fallet med Figurationer så konstaterat hon inledningsvis att utställningen är ”fullkomligt sågad i de svenska medierna”, varefter hon i svavelosande ordalag inleder en furiös strid mot en serie väderkvarnar som hon målar upp med samma totala brist på verklighetsförankring som i Engdahl-recensionen.
Att hon inte besökt konstutställningen spelar givetvis ingen roll för en kritiker som Ravini. Hennes kritiker-typ behöver strängt taget inte vare sig läsa eller titta på de verk som hon recenserar. Då hela hennes verksamhet tycks gå ut på att slicka uppåt och slå nedåt, förblir innehållet i det som hon recenserar alltid sekundärt. Här handlar det kritiska uppdraget tvärtom uteslutande om positionering och statusjakt (vilket gör det meningslöst och för läsaren tröttsamt långrandigt att bemöta alla de avsiktliga missförstånd och reda ut alla de stora som små felaktigheter som konstituerar hennes till recension förklädda jobbansökan till Lars Nittves intendentstall).
Kritik som endast syftar till att bekräfta och vidmakthåll de rådande maktstrukturerna bör enligt min bedömning inte överhuvudtaget benämnas kritik. En bättre tern vore nog marknadsföring. Dessvärre gynnas marknadsförare och landsortskritiker som Ravini av de rådande systemen, inte minst inom konstvärlden.
Att Sinziana Ravini kommer att sluta sina dagar som ordensbeprydd intendent på Moderna museet är således lika självklart som att apotekaren Homais i Flauberts Madame Bovary på slutsidorna förlänas hederslegionen.