Debatten om figurationer, som enligt kritikerna inte är att betrakta som en debatt, och definitivt inte som en intressant debatt, fortsätter. I Expressen menar Nils Forsberg i upprörd ton att strängt taget ingen är upprörd, samtidigt som han drar en lans för Sinziana Ravini, som i gårdagens GP skrev ett svavelosande svar på Christopher Rådlundfs GP-inlägg. Givetvis poängterar även hon i sitt argsinta inlägg - liksom i sin argsinta recension - att ingen är upprörd, ingen är argsint.
Nils Forsberg kommer annars med det i mina ögon fullt rimliga förslaget att jag borde satsa på att påverka Dramaten att framföra nutidsdramatik på blankvers. Man tackar och bockar! Som tur är så klarar sig exempelvis hiphopen än så länge bra utan mitt benägna bistånd. Däremot misstänker jag att Forsberg anser att denna musikform har ett löjets skimmer över sig, då den använder sig just av den gammelmodiga blankversrytmen. Och därtill rimmar.
Apropå löjlighet så är det nu inget argument som biter på mig, att - som Forsberg gör - påstå att jag skulle riskera att göra mig (ännu mer, vilket inte vill säga lite i Forsbergs ögon) löjlig med att ta parti för nutidsdramatik på blankvers. Detta då jag anser att just rädslan att vara löjlig är ett av de mer destruktiva inslagen i dagens kulturklimat. Jag vill därför passa på att länka till ett filmklipp med den i dagarna avlidne sångaren Willy DeVille. Det måste ha varit på Ritz 1982 som jag såg en konsert med honom som för alltid förändrade mig såtillvida att jag insåg vikten av att i konstnärliga sammanhang inte vara ängsligt rädd för att framstå som löjlig, utan att engagerande kultur tvärtom alltid måste rymma ett risktagande, att den aldrig kan utgå från en helgarderade positionen därför att rädslan för att vara löjlig nästan undantagslöst föder trista former av kultur.
Hur som helst så uppskattade jag rubriken på Thomas Anderbergs inlägg om Figurationer i DN: det sammanfattade bra den hittillvarande debatten, låt vara att det då naturligtvis inte överensstämmer med Nils Forsbergs och Sinziana Ravinis världbild: Osloskolan utmanar bara konsteliten.