Jag trodde att det var upplagt för lite estetisk debatt, med utgångspunkt i de omtalade litterära manifest som nyligen publicerats. Men ack vad jag tycks ha bedragit mig. Idag fortsätter de manifestkritiska författarna att var och en för sig skriva någon sorts ”debattartiklar” som mest av allt går ut på att man ska få göra vad man vill, och att alla som vill idka polemik är dumma.
Sara Gordan repriserar i DN samma artikel som hon någon dag tidigare undertecknade, alltmedan Agneta Klingspor i Expressen för fram rena lögner – allt i syfte att diskreditera mig som publicist. Jag påstås nämligen ha hängt ut min dagisfröken i debatten. Sanningen är att jag aldrig har gått på dagis. Den fröken som jag åsyftade var min lärarinna på mellanstadiet, och min poäng med att ta upp episoden ifråga var inte att visa upp en person som ”vill att alla ska vara vänner”, utan tvärtom att beskriva en person som agerar helt hysteriskt i syfte att låtsas som att ingen är ovänligt inställd. Vilket är något helt annat. Man tycker ju att kritiker borde kunna börja med att åtminstone försöka läsa innantill.
Som om inte detta var nog så publicerar Ulf Eriksson i dagens SvD en kort text som även den förkunnade att det var bra att debatten som aldrig kom igång, aldrig kom igång, eftersom den ändå var ytlig och banal.