Per Svensson skriver kul om manifest och motmanifest i dagens Sydsvenskan, under den helt underbara rubriken "Har ni manifest, eller?":
"I själva verket är det nog mer oroande än roande att yrkesförfattare släppt ifrån sig en så illa skriven text – plattityder, syntaktiska otympligheter, svajig metaforik (den svenska romanen är flintis och går i höga klackar och förväxlas med såväl predikningar som telefonkataloger). "
Ja det är inte inte bara en illa skriven utan dessutom illa tänkt text: rätten att skriva hur som helst gäller, som påpekats tidigare i bloggen, bara de manifestkritiska författarna. Manifestets författare bör däremot inrättas i ledet och skriva likadant som motmanifestförfattarna. Det är verkligen komik på Grönköpingsnivå!
I SvD går man (i en anonym text) i den andra manifest-fällan, och talar om mobbingmanifest, vilket också är en lustig tankefigur som inte sällan återfinns just hos mobbare. Det vill säga: fröken (jag kan inte komma ifrån att jag i fråga om motmanifestet hela tiden associerar ofrivilligt till skolgårdsintriger från låg- och mellanstadiet) tillrättavisar klassens busar som har övertäckt en stackars kobent flicka med snöbollar. Varpå busarna - GIVETVIS - försvarar sig med att de är mobbade av den kobenta lilla flickan, som vid något tillfälle råkat undslippa sig några förklenande ord mot sina vedersakare. Det vill säga: hur kan man uppfatta sju personer som säger att de inte vill göra samma sak som tusentals andra personer som mobbare?