Igår var det dags för den avslutande debatten på Edsviks konsthall. Jessica Kempe citerade mig tre gånger i debatten: i samtliga fall var det helt påhittade åsikter som hon gjorde mig till talesman för. Hur som helst så menade hon att det fanns en tydlig koppling mellan rasbiologi och teknisk ekvilibrism. Detta fördjupade hon sig i i ett rätt långt och åtminstone för mig fullkomligt obegripligt resonemang.
Peter Luthersson anlade ett historiskt perspektiv på Kempes resonemang och menade att det är dags för en historieskrivning som granskar nazianklagelser i svensk 1900-talshistoria, och i synnerhet fäster vikt vid frågan om varför vissa kuilturpersonligheter blir utdefinierade ur exempelvis litteraturhistorien på grundval av påhittade nazianklsagelser - Heidenstam, Malmberg exempelvis - medan man tenderar att visa översende med en rad författare som bevisligen varit nazister - som Karl Vennberg och Wyndam Lewis.
Stig Larsson talade om svårigheten att få till stånd ett paradigmskifte på grund av de stora ekonomiska intressen som finns i den modernistiska och postmodernistiska konsten. Både han och Gunnar Larsson påtalade det problematiska i att konstnärer förvandlats till ett slags andrarangsfilosofer.
I föredragsdelen utmärkte sig inte minst Alexander Stoddart med ett föredrag som landade i slutsatsen att konst bör vara som en kopp kamomillthé. En åsikt som kanske inte direkt kan sägas föll i god jord hos konstvärldens företrädare.