Bo Madestrand hävdar i dagens DN att det är finanskrisen som gjort att figurativt måleri och klassiskt berättande har fått ett tillfälligt uppsving. Det argumentet måste vara ett av de mer desperata jag hört i den här debatten: ”Äh, det är bara lågkonjunkturen, sen kommer de att börja lyssna på tolvtonsmusik, betrakta installationskonst och köpa böcker som består av osorterade papper i en skokartong igen.”
När jag för ett år sedan arrangerade ett seminarium i Sverige med den legendariske Story-gurun Robert McKee var det efter en aha-upplevelse i Paris något år tidigare. Där har McKee föreläst inför fullsatt publik i många år i rad. Där träffade jag franska författare, manusförfattare, producenter, pjäsförfattare.
Det var en känsla av pånyttfödelse för många av dem (det var dessutom högkonjunktur). De hade invändningar men de höll med McKee i sak. Europeiska författare har tappat hantverket. Vi kan inte berätta på en högre nivå längre. Modeteorier av olika snitt, poserande intellektualism, sval ironi, referensfetischism, har dödat ett europeiskt kulturarv. Att europeisk film inte flyger längre kanske beror på någonting mer än amerikansk distributionsdominans.
I tre fullmatade dagar pratade han om berättelsen, hur den formas, vad fällorna är, var klicheerna finns, var minorna är placerade. Vad nytt som måste göras. Att berätta en historia väl är bland det svåraste man kan göra.
Jag tänkte det här är ljusår från vad som går att säga i Sverige, utan att bli förlöjligad, vilket jag fått bevis på under den debatt som har förts efter att det första litterära manifestet publicerades häromveckan. Men till skillnad från litteraturen, där allt handlar så mycket mer om positionering, där talanglöshet kan maskeras med intellektualism blir filmen så tydligt naken för brister i berättandet. När undertexten ligger i dialogen istället för under den, när kommissarien av slump hittar rätt ledtråd som löser fallet, när bildspråket inte korresponderar med berättelsens inre logik och tema, när man förväxlar karaktär med karaktäristik. När ett under löser protagonistens alla problem. När inget lämnas åt åskådaren att tolka ut. Denna nakenhet gör att filmmakare fortfarande har respekt för berättarkonsten.
Att det skulle finnas en korrelation med ekonomiska konjunkturer återstår att bevisa. Men så fort det blir högkonjunktur igen, kanske Bo Madestrand kan få loss pengar och förkovra sig i just den aspekten av narratologi. Vi ser hur som helst fram emot en initierad studie i ämnet.