Vad bra att det borttappade svenska bildningsidealet äntligen har fått en riktigt tung mediepersonlighet att ta till orda, låt vara att vederbörande lystrar till det i sammanhanget kanske inte helt kongeniala namnet Anna Anka. Fru Anka har hur som helst skrivit ett debattinlägg, eller vad man ni vill kalla det, på Newsmill, där hon bland annat vänder sig mot den unga generationens fokusering på ytliga och triviala nöjen, förbundna med den moderna kommunikationsteknologin: "Sedan har vi jätteproblem här med den nya internetgenerationen. Den är obildad och missunnsam och deras liv på bloggar och twitter meningslöst."
Tydligen är fru Anka deltagare i någon sorts tv-serie, som jag dessvärre inte har tagit del av och därför inte vill uttala mig om, men man får väl förutsätta att den erbjuder ett alternativ till tv-mediets övriga utbud av snaskiga ytligheter.
Men inte bara fru Ankas internationella "karriär" vittnar om att talet om Sverige som en ankdamm är överdrivet. I dagens Guardian kan man även se hur den svenska så kallade manifestdebatten, som av vissa avfärdats som just ett ankdammsfenomen, nu även fått internationellt genomslag. I analogi med fru Anka så vill Guardian gärna beskriva det svenska kulturklimatet i form av en motsättning mellan populism och elitism: "with one faction advocating a move away from popular writing such as chick lit and crime, and the other side responding with a blast against elitism".
Frågan är dock om vad man egentligen lägger in i elitbegreppet från dessa internationella utsiktspunkter. Medan man i Guardian tydligen finner det elitistiskt att berätta en historia - vilket skulle göra den tidning som bär Annas namne Kalles namn elitistisk - så kan jag tycka att även fru Ankas syn på den så kallade bildningseliten förefaller en smula vidlyftig. Ty uppenbarligen finns det hos henne ingen självklar koppling mellan utbildning och bildning. Tvärtom talar hon sig varm för ett samhälle där "inte mammorna (...) tjatar på sina döttrar om utbildning och om att gå till college", utan där döttrarna i stället förväntas "hitta en idrottskille eller en kändis! Är det inte underbart?"
Nu vill jag inte göra fru Anka besviken genom att ge ett ärligt svar på den sistnämnda frågan, utan väljer att tolka den om inte ironiskt så åtminstone retoriskt. Och att därmed helt enkelt bolla den vidare till bloggens läsekrets... Kan man inte - kort sagt - tänka sig att ett giftermål med en - låt oss säga - "idrottskille" skulle kunna erbjuda oanade möjligheter till just den sorts självständig förkovran som är själva grunden för den riktigt klassiska bildning som vid våra högre lärosäten försakats emedan den fått ge vika för diverse märkliga kurser i allehanda så kallade modefilosofier - feminism, postkolonialism, queerteori och så vidare?