Jag läste nyligen Gunnar Larssons utomordentliga lilla bok "Nyskapande måleri", vilken försöker teckna en bild av hur måleriet utvecklats - inte på basis av den modernistiska historieskrivningens skrammel-innovationer utan i stället med utgångspunkt i ett mer djupgående sökande efter de nydanande måleriska uttrycksmedel som under historiens gång har utvecklat det måleriska språket i riktning mot ökad sensibilitet och ökad uttrycksfullhet. Det är ett perspektiv som alltså radikalt skiljer sig från den sedvanliga modernistiska historieskrivning som helst vill se konstutvecklingen i analogi med vetenskapshistorien: som en ackumulativ och mer eller mindre determinerad process, där diverse spekulativa nydaningar för utvecklingen framåt och innebär en serie brott med gamla tiders världsbilder och levnadsformer. Vilka när de övergetts ter sig mer eller mindre omöjliga att återvända till. Vem vill läsa vid fotogenlampans sken när det finns elektrisk belysning?
Gunnar Larssons sätt att se på konst tycks dock inte ha så många tillskyndare på Dagens Nyheters kulturredaktion, där man uppenbarligen menar att konstkritikens stora uppgift just nu idag är att föra fram konstfackeleven Anna Odell som den just nu mest spännande konstnären, alla kategorier. Detta innebär i dagens tidning att nämnde Odell - efter månader av analyser från tidningens alla skribenter - ägnas sammanlagt fyra nya helsidor.
Som grädde på moset tar även kulturchefen Maria Schottenius till orda i en egen liten tips-spalt och förklarar att alla som påpekar att det finns andra sätt att se på konst än de sätt som beskriver konstnärer som Anna Odell som de solar som hela konstutvecklingen kretsar kring, är "kulturfientliga".
Alltså helt i enlighet med den debattens koreografi som jag beskrev i mitt förra inlägg, där varje kritik av de rådande bedömningssystemen i kulturvärlden avfärdas som exponenter för "kulturhat".