Just nu pågår, om någon skulle ha missat det, det svenska mästerskapet i att missförstå Göran Hägglund. I varenda rikstäckande dagstidning slåss krönikörer och redaktörer om möjligheten att få tilldela Hägglund olika åsikter som man sedan envetet polemiserar mot.
Det hela blir inte mindre konstigt av att samma krönikörer och redaktörer annars har för vana att beklaga sig över att inga politiker bryr sig om kulturfrågor. När nu en högt uppsatt politiker väl tar till orda med bestämda åsikten, så vet emellertid inte upprördheten några gränser.
Vad är då fel med Göran Hägglunds utspel?
Ja främst är det hans påståenden om att kulturdebatten har blivit väldigt intern som man hakat upp sig på. Det finns, menar man, inga som helst problem för människor utanför kulturlivet att göra sina stämmor hörda på kultursidor. Den som likt Hägglund kommer utifrån, och vill föra debatt, möter inget som helst motstånd. Sådana människor tas emot med öppna armar.
Därför bör Hägglund hålla tyst.
Eller: han bör i alla fall inte yttra sig på en kultursida. Att, som han gör, säga att fler åsikter borde få komma till tals i kulturdebatten, är ett hot mot kultursidornas pluralism. Kultursidornas pluralism är nämligen helt beroende av att inga avvikande åsikter får komma till tals. Anser man.
Det är det, tror jag, som är bakgrunden till att Hägglund alltså förses med en rad väldigt konstiga åsikter. P O Enquist jämför Hägglund med mogens Glistrup, medan Enquists gamle kompis Anders Ehnmark får associationer till nyfascistiska rörelser i Italien. Alltmedan man på Dagens Nyheter menar att Hägglunds utspel leder tankarna till nationaldemokrater och sverigedemokrater.
Själv tyckte jag, när jag läste Hägglunds artikel på DN debatt i förra veckan, att han kanske överdrev lite när han talade om svårigheterna att komma till tals på kultursidorna för människor som inte delar kulturvärdens intrikata bedömningsmallar. Reaktionerna på hans artikel visar att jag där misstog mig och att han faktiskt ändå hade en rätt viktig poäng.