Man kan naturligtvis se det som att Jessica Kempe i dagens DN backar från sin tidigare position i debatten och erkänner att hon tilldelat mig och Peter Luthersson åsikter som vi aldrig hyst. Dock bör man notera att hon fortsätter att stänka sina sedvanliga små bruna antydningar runt sig. Vi påstås företräda idéer om en konst som är ”ren”, ”förebildlig, uppbygglig och normerande”.
För att få denna ekvation att gå ihop måste Kempe dock än en gång förvanska citat. I min artikel i Expressen den 12 augusti står det så här:
”Som jag har sett det, återstår det i dagsläget åtminstone ett tabu att undersöka för den som vill utmana konstetablissemanget, och det är att ställa ut ett antal klassiskt utförda oljemålningar. Men för att utmaningen ska bli effektiv bör man på dessa oljemålningar även ställa följande krav: Så lite som möjligt av samtidens eviga ironier, så lite som möjligt av samtidens nymodighetsfetischism, av samtidens sexuella och medialt gångbara provokationer, av kulturradikalismens kosmetiska utmaningar av gamla tiders normer, av konsthögskolesmartness och Foucault-inspirerad konstruktionism.”
Detta stycke bryter Kempe sönder i en mängd lösryckta citat som leder henne fram till frågan: ”Vad är detta om inte drömmen om en ren konst?”. Ja för att svara på den mycket konkreta frågan så är det i det sammanhang som det formuleras helt tydligt vad ”det är”, nämligen en dröm om något helt annat än en ”ren konst”, nämligen en konst som kan provocera dem som det finns anledning att provocera: en viss sorts konstetablissemang.
Sedan påstår Kempe helt frankt att den konst som vi visat på utställningen Figurationer är helt och hållet accepterad av och införlivad i den svenska konstscenen, vilket naturligtvis knappast bekräftas av hennes egna svavelosande haranger, där hon för övrigt också hänvisar till en ”enig kritikerkår som” utdömde utställningen i termer av ”platta imitationer och bruna parafraser”. Ja, det var ju sannerligen ett bra exempel på hur ”den klassiska traditionen för länge sedan (är) införlivad med svenskt konstliv”!
Det märliga är att Magnus Eriksson i dagens SvD tar upp Kempes tråd i en krönika om Göran Hägglunds kulturpolitiska utspel, och där utmålar Hägglund som en Platon-lärjunge, vars syn på konst skulle bestå i just att han vill se en uppbygglig och själsdanande konst.
Jag har lite svårt att se några belägg för att så skulle vara fallet.
Att verka för acceptans av en annan konst än den som är skapad i den tradition som Anna Odell verkar i, är inte att göra sig till företrädare för en platonsk konstsyn. Man kan slåss för att en konst med renodlat estetiska verkningsmedel vinner acceptans utan att man för den skull menar att all konst bör se ut på det sättet. Vad det handlar om är att bryta den åsiktshegemoni som exempelvis Jessica Kempe företräder, och som innebär att viss konst förses med ideologisk giftskåpsstämpel just därför att den inte är ”förebildlig, uppbygglig och normerande”.
Den som har följt Odelldebatten, inte minst i Dagens Nyheter, ser rätt snart att de som försvarar Odell gör det just med argument som utgår från uppfattningen om att konst som Odells har en möjlighet att påverka folk ideologiskt: Odell sägs blottlägga och uppdaga missförhållanden i samhället – den som betraktar hennes verk blir därmed medvetandegjord om sakernas tillstånd och når alltså någon form av insikt, ja man kanske skulle gå så långt som att säga att vederbörande blir ”renad” – hennes verk framstår därmed som uppbyggliga och normerande för den som tar del av dem, genom att hennes verk får människor på bättre tankar, de får betraktarna att komma till insikt om exempelvis diverse förtryckarmekanismer i det förflutna.
Så därmed är vi tillbaka till det som jag hela tiden har betraktat som utgångspunkten för denna debatt: att kritiker som Jessica Kempe och Eva Ström ytterst sett blottläger sin egen längtan efter en uppbygglig konst, en konst som skapar goda människor, en konst som renar människan från onda idéer. Det är också från den utgångspunkten man bör se Kempes och Ströms hela tiden latenta längtan efter att förbjuda och marginalisera konstyttringar som inte har denna uppbygglig och politiskt fostrande kärna.