Twitter har en del fördelar. En av dem är att där frodas en mobbmentalitet som kan göra den kritiskt sinnade lite extra vaksam över diverse åsiktsyttringar. Som när Peter Kadhammar i Aftonbladet idag skriver den sexhundratrettiofjärde artikeln som påvisar felaktigheter i Jimmie Åkessons debattartikel i Aftonbladet. Som ett brev på posten jublar snart den ena twittraren efter den andra. Underbart! Ytterligare ett belägg för att Jimmie Åkesson är ett miffo och att integrationsfrågan omedelbart bör hänvisas till debattsoptippen.
Vad var då så bra med Kadhammars artikel? Nej, det har ingen hittills rett ut (vilket naturligtvis försvåras en smula av att man bara har 140 tecken på sig på Twitter).
Kadhammar ägnar sin krönika åt en formulering som Åkesson tydligen låtit undslippa sig: ”Jimmie Åkesson säger att den kulturradikala eliten föredrar ’tjeckisk operett’ och hånler åt vanligt folk som gillar Allsång på Skansen.” Kadhammar framställning ger sedan ut på att omsorgsfullt vederlägga detta påstående, vilket sker genom att han visar att det sänds betydligt fler timmar allsång på skansen än tjeckiska operetter i SVT! Vad nu den upplysningen skulle ha för bäring på Åkessons påstående, som snarare reser frågan om var han har fått detta med "tjeckiska operetter" ifrån (under min tid i kulturvärlden, från 1980-talet och fram till idag, kan jag inte erinra mig att jag hört någon kulturmänniska tala sig varm för just tjeckiska operetter).
Jag tror ärligt talat att mycket av den sortens bisarra felfinneri som man ägnat sig åt under de senaste dagarna är rätt kontraproduktivt. De presumtiva väljare som attraheras av SD, blir bara än mer övertygade om att det politiska och mediala etablissemanget ser det som ett självändamål att få SD att framstå som en samling knäppgökar som det inte finns anledning att ta på allvar.
Vilket det kanske inte heller borde göra, men vad som det däremot finns anledning att ta på allvar är de frågor som SD driver. Det är lätt att sitta i sin bostadsrätt i Stockholms innerstad och twittra på sin I-Phone om hur vulgära stämningar som frodas i förorter där man själv aldrig skulle drömma om att sätta sin fot.
När man nu får möjlighet att iaktta dem som ”vågar ta debatten” mot Åkesson så är det första som märks hur tagna på sängen både politiker och proffsdebattörer är av själva frågeställningarna som sådana. Maud Olovsson kan inte få fram ett enda vettigt argument i SVT:s morgonsoffa. Och detta alltså trots att dessa frågor har diskuterats i andra västeuropeiska länder i åratal och trots att det finns hur mycket kvalificerad litteratur som helst i ämnet.
Är det något som denna debatt visat så är det hur provinsiell svensk politik blivit. Man bjuder in Jan Hjärpe, stoppar huvudet i sanden och mumlar läxan från Edward Said, och sedan tror man att det ska hjälpa med att leta stavfel i Jimmie Åkessons texter för att frågan ska vara utagerad för överskådlig framtid.
Några som skrivit bra om SD-debaclet är dock Lotta Gröning respektive Johan Ingerö.