Planerna på ett attentat mot Jyllands-Posten, där jihadister avsåg att mörda ett antal journalister verkar inte bekymra svenska yttrandefrihetskämpar i någon större utsträckning. De fortsätter att uppvakta Eritreas ambassad i fallet Dawit Isaak, vilket naturligtvis är fint och bra i all sin oförargerlighet.
Däremot kan man idag läsa en krönika av Johannes Forssberg i Expressen, där han för vilken gång i ordningen raljerar över detta med ”verklighetens folk” och hur korkat det är att över köksbordet i Årjäng bekymra sig över islamism: "De borde ha mer närliggande bekymmer. Men människor finner ofta en märklig tillfredsställelse i att uppleva hot. Jag tror tyvärr att det är vad det allt mindre proportionella intresset för förorter, islam, slöjor etc. handlar om. Det håller på att bli en närmast dansk besatthet och det gäller att se upp.”
För att låna Forsbergs ord kan man säga att en viss sorts människor finner ofta en märklig tillfredsställelse i att låtsas som att yttrandefrihetsfrågor inte överhuvudtaget existerar i vår närmaste omgivning, genom att utmåla dem som tar strid mot de grupper som hotar yttrandefriheten i vår närhet som mindre vetande människor vilkas åsikter inte är värda att tas på allvar och därför inte bör ägnas någon medial uppmärksamhet.
För övrigt vore det intressant att höra Forssberg utveckla sin tanke om det oproportionerliga intresset för islam och slöjor. Varifrån kommer det egentligen? Vilka är det som är fixerade vid slöjor och varifrån kommer denna fixering? Och hur har det kommit sig att människor definierar sig själva och andra i första hand som muslim och i andra hand som man, kvinna, immigrant, student eller antirasist? Och varifrån kommer idéerna om att denna identitet som muslim bäst låter sig kanaliseras genom bärande av slöja?