Att Damien Hirsts utställningar med målningar på Wallace Collection i London skulle få dålig kritik av någon svensk konstkritiker var det väl ändå ingen som hade räknat med. På bloggen har vi tidigare uppmärksammat den välformulerade sågningen i Independent. Idag recenseras samma utställning i SvD, i panegyriska ordalag - givetvis. Då omdömet var att vänta är det inte så mycket att reagera mot. Däremot kan man inte undgå att fundera över recensenten, Carl-Johan Malmbergs användning av ordet "provokativ". Han skriver tilll inledningvis om " Damien Hirst, engelsk konsts megastjärna och provokative enfant terrible". Och avslutningvis: "Det som kanske fortfarande är provokativt hos Hirst – förutom förstås hans oväntade omvändning till måleriet – är titeln på utställningen".

Jag vet inte riktigt vad som läggs in i ordet provokativ nuförtiden, men det framstår som lite märkligt att helt utan reservationer använda ordet för att beskriva en konstnär som är omhuldad såväl av konsteteblissemanget som av konstköpande kapitalägare bland reklambyråfolk, popstjärnor och allehanda finansmäklare, börsbolagsdirektörer och allmänt väldigt rika människor. Vilka är det kort sagt som recensenten menar blir provocerade av Hirsts konst - och i vilken mån bör de som blir provocerade spela någon roll för beskrivningen av Hirsts konst? Är det faktum att någon representant för "verklighetens folk" blir provocerad så kan man undra över vilken komst som inte kan beskrivas som provokativ. Det har väl alltid funnits en och annan människa som inte har kunnat förstå varför Rembrandt eller Matisse har den status som de har.

I övrigt noterar vi att Malmberg helt går på Hirsts egen självförståelse i sin recension och inte med en enda stavelse intar en kritisk hållning till den självbild som Hirst och hans ekonomiska och mediala rådgivare valt att slå mynt av i utställningen.

Anna Brodow, också hon konstkritiker på SvD, är dock betydligt mer klarsynt än Malmberg, visar det sig på hennes blogg.