Karl Steinicks understreckare i dagens SvD om Tariq Ramadan framstår mest av allt som en märkligt till intet förpliktigande katalogaria över politiskt korrekta ståndpunkter, där Ramadans uppenbara syfte är att visa att alla dem som propagerar för hbt-frågor, feminism, global rättvisa, ekologiskt hållbart samhälle och så vidare inte har anledning att se några som helst hot från islam. Detta skapar onekligen en del rätt komiska poänger. Att homosexualitet är förbjudet enligt islam, bör enligt Ramadan inte hindra vård av aidssjuka: "de drabbade måste ges god vård och omsorg". När det gäller kvinnoemancipationen så konstateras att Ramadan "har vänligheten att uppmana kvinnor att inte sitta passiva utan kämpa för sina rättigheter - och sin kvinlighet".
Detta alltså sagt om en person som gjort sig känd för att vid flera tillfällen ha propagerat för moratorium för stening av kvinnor (som för övrigt hans bror, också han schweizisk medborgare, är för), till exempel under en diskussion med Nicolas Sarkozy 2003 i fransk teve. Att som Steinick påpeka att det inte är "några radikala reformer (...) som Ramadan pläderar för" är nog ett understatement. Det Foucault-inspirerade vändande och vridande på begrepp som han ägnar sig åt appliceras i påfallande liten grad på islam men desto mer på västvärlden, vars i upplysningstänkade grundade modernitet till exempel sägs vara en chimär.