Det blev ett väldigt liv runt Carl Rudbecks retoriska sammanfattning av Markis de Sades litterära gärning - om att hans manuskript gott hade kunnat brinna upp. Detta tolkades medvetet fel, som att Rudbeck skulle förorda bokbränning i nutiden.
Det lustiga i sammanhanget är ju att ingen av dem som påstod sig vara så upprörda över Rudbecks ord, Carl-Michael Edenborg och Åsa Linderborg, har visat någon som helst upprördhet med anledning av det kanske enda tillfälle när bokbräning faktiskt tillämpats i Sverige i nutiden, nämligen när Uppsala universitet bestämde sig för att makulera hela upplagan av Max Scharnbergs bok om det så kallade Södertäljefallet. Scharnbergs bok drogs, som vi tidigare har utrett här på bloggen, in med motiveringen att det fanns formella brister i handläggningen av ärendet vid Uppsalla universitet. En närmare granskning visar dock att detta mest var ett sätt att - genom paragrafrytteri - stoppa en bok som riktade skarp kritik mot Uppsalaprofessorn Eva Lundgren.
Nåväl: inte heller förväntar jag mig att vare sig Linderborg eller Edenborg kommer att uttrycka någon större glädje över att, som bland annat Per Ström har uppmärksammat, Scharnbergs bok nu på sitt sätt kan sägas ha räddats ur lågorna, detta genom att det ursprungliga manuskriptet har gjorts tillgängligt via nerladdning på nätet. Vilket den intresserade kan göra här.