Efter alla dessa teveserier och memoarböcker som inte sällan framställer 1960- och 70-talens vänsterengagemang i ett romantiskt ljus, är det onekligen befriande att ta del av Gunnar Ekbergs memoarer "De ska ju ändå dö. Tio år i svensk underrättelsetjänst". Ja, jag skulle faktiskt vara beredd att påstå att denna bok, långt i efterhand, mycket väl kan komma att framstå som den kanske mest relevanta beskrivningen av det 60-talsengagemang som fortfarande idag inom betydande delar av kulturetablissemanget uppfattas som något av det finaste som har hänt i Sverige under 1900-talet.
Ekberg visar för det första hur dogmatiskt verklighetsfrämmande stämningen var inom den sekteristiska bokstavsvänstern. På fullaste allvar kunde en samling universitetsstudenter från över- och medelklassen uppfatta sig själva inte bara som representanter för svensk arbetarklass utan även som ledare för en internationell revolution med bas hos trasproletärer och bönder i tredje världen. Svenska marxistleninistiska läkare kunde ägna möten åt att gravallvarligt diskutera hur man skulle prioritera sina insatser vid den kommande revolutionen och i vilken mån som man då skulle beakta klassaspekten och företrädesvis rädda de arbetare som enligt Marx metafysiskt grundade teorier har framtiden för sig.
Men hos Ekberg stannar det inte där: han visar hur inflytelserika delar av den svenska extremvänstern samarbetade aktivt med terrororganisationer, vilka i sin tur agerade under inflytande av den ryska säkerhetstjänsten. Expressens avslöjandena om Jan Guillous aktiviteter som KGB-spion är därför mer relevanta än de i förstone kanske kan tyckas. När man läser Ekbergs bok så inser man i hur hög grad som den svenska extremvänstern agerade på ett sätt som inte bara applåderades av diktaturregimerna i Öst utan som faktiskt tycks ha varit mer eller mindre initierat av öststaternas underrättelsetjänster.
Den skuld som bland annat Per Ahlmark har visat borde vidhäfta den svenska vänstern, sträcker sig med andra ord betydligt längre än till partitaganden i media för diverse diktaturregimer. Denna sorts naiviteter förefaller ha varit delar av ett betydligt större skede som syftade till att upprätthålla och flytta fram positionerna för regimer som en masse avrättade, fängslade och tystade regimkritiker.
Som sagt: mycket tyder på att detta i efterhand kommer att framstå som det mest korrekta bokslutet över den svenska efterkrigstidens vänsterrörelse.