Jesper Olsson recenserar Roger Scrutons bok "Kultur räknas" i dagens SvD med en text som föranleder en del reflektioner. Olsson skriver till exempel:
"Problemet är, och vi har hört det förr, att en samtida universitetsvärld infekterad av "multikulturalism" och "postmodernism" vill avföra författare som de nämnda från schemat, eller förvandla klassiska verk till effekter av de historiska epoker i vilka de tillkom. Ärligt talat vet jag inte vilka universitet som Scruton besökt för att oroas så gravt. Han kan inte ha studerat litteraturlistorna på svenska lärosäten, och jag tror man får svårt att finna engelska-institutioner där Chaucer eller Shakespeare har glömts bort eller enbart uppfattas som symptom på sin tid."
Jag vet inte om Olsson är bekant med exempelvis den genuscertifiering eller "genusmärkning" som nu initieras från olika universitetsledningar och som flera gånger har behandlats här på bloggen, senast igår. I förslaget från Uppsala universitet finns en paragraf som hävdar att "all kurslitteratur ska vara fri från sexism, homofobi och rasism". Det vore intressant att höra på vilka grunder som Jesper Olsson menar att just Chaucer och Shakespeare skall undantas från denna regel.
Vidare påpekar Olsson: "Kanske har Scruton producerat mer nyanserade tankar kring kultur och konst. Verklistan är lång, så vem vet."
Man undrar ju sedan när som det blev kutym av recensenter att kokettera med sin okunskap om den författare som man recenserar. Har man kunskapsluckor som gör att man inte har möjlighet att ge en rättvisande bild av ett författarskap så får man väl se till att fylla de luckorna eller så avstår man från att fälla omdömen om någonting som man bevisligen inte vet något om. SvD:s läsare torde vara måttligt intresserade att läsa artiklar som handlar om artikelförfattarnas brist på kunskap om det ämne som behandlas.
I övrigt rymmer recensionen ifråga en rad förnumstiga påpekanden som att "estetiska former, värderingar och erfarenheter är historiskt föränderliga saker", att avantgardets tradition inte innebär blott en serie upprepningar av Duchamps "Fontän" och så vidare - påpekanden som bara vittnar om att Olsson inte vill förstå Scrutons grundlägande tankefigurer, vilka i sin originella otidsenlighet och excentriska preciositet naturligtvis känns som främmande fåglar i den sorts vindflöjelklimat som är så dominerande i svenskt kulturliv - och som just därför till varje pris tydligen bör motarbetas. Vilket i detta fall lustigt nog sker genom påpekanden om vad som borde ha funnits i Scrutons bok istället för kritik av vad som faktiskt står där.