Jag tycker att det fanns en del klara poänger i Ayaan Hirsi Alis text i gårdagens Expressen. Inte minst avslutningen är ju klockren: ”Om de människor som ryar om att Europa är intolerant har rätt, om där faktiskt fanns xenofobi och förtryck av muslimer, då skulle vi ha sett motsatsen. Det skulle ha skett ett muslimskt uttåg ur Europa”.
Jag tycker även att frågan förtjänar att ställas, om islams symboler såsom huvudduken, halvmånen, skägget och svärdet etcetera bör ses som kompatibla med nazisternas hakkors och kommunisternas hammare och skära. Minareten är enligt Ayaan Hirsi Ali en symbol för islams erövringar och expansion samt för politisk islam, vilken enligt henne inbegriper en värdegemenskap väsensskild från det öppna liberala samhälllets värdegrund: ”män och kvinnor segregeras; homosexuella, avfällingar och judar fördöms öppet. Troende organiserar sig kring politiska mål som kräver införande av någon sorts sharialagstiftning, först och främst inom familjerätten”.
Frågan är dock var man hamnar om man vill se en viss religionsutövning som i förlängningen så pass destruktivt farlig att dess symboler bör förbjudas? Hamnar man inte i samma bisarra position som dem som från vänsterhåll vill förbjuda alla andra åsikter än de vänsterradikala, därför att alla andra åsikter definitionsmässigt är icke-demokratiska?
På något sätt kan jag inte komma ifrån tanken på att Ayaan Hirsi Alis åsikter om muslimer är rätt lika den politiskt korrekta vänsterns åsikter att Sverigedemokraterna utgör ett problematiskt hot mot demokratin därför att det finns element inom SD som är rasistiska och har beröringspunkter med den nationalsocialistiska ideologin. Lever man i en demokrati och vill man att demokratin skall förbli en demokrati, så får nog helt enkelt acceptera att det inom ramen för demokratin bör få finnas åsikter som man själv anser strider mot vad man själv uppfattar som demokratins innersta principer. Djupgående kritik mot islam bör inte vara ett problem, lika litet som islams kritik mot den moderna västerländska värdeupplösningen. I den mån som vi hyser en tilltro till upplysningstidens demokratiska och liberala värden borde vi kunna anse oss kapabla att handskas med båda dessa företeelser utan att demonisera dem såsom varandes hot mot vår demokratis innersta principer.