Det har talats om att historierevisionismen är på väg att bli rumsren. Via diverse islamistiska, högerradikala och vänsterradikala bloggar har det blivit helt legitimt att föra diskussioner om Förintelsen som en jättelik konspiration, ämnad att skapa fördelar för sionismen. Även i SVT:s Debatt kunde kritiker av11-september-attackerna få möjlighet att ge uttryck åt sina konspirationsteorier, vikla behandlades som fullkomligt legitima åsikter, värda att debattera och ta på allvar av seriösa opinionsbildare.
Men revisionismen gör framsteg även i andra, mer oväntade sammanhang. I Expressen har det på sistone publicerats ett antal artiklar där det hävdas att judeförföljelsen i Nazityskland inte var värre än det bemötande som muslimer får i dagens Sverige. Per Wirtén skriver: ”Hatet mot islam är lika djupt förankrat bland den bildade eliten, som antisemitismen var på 1930-talet.”
En stilla undran: var finns proportionerna i den jämförelsen? Ser vi till Sverige så har alla politiska partier har tagit parti mot den schweiziska beslutet. Vi har en statlig tv-kanal som i parti och minut gör program som skall öka befolkningens acceptans för muslimer. Vilket också gäller de stora dagstidningarna och etermedierna i övrigt, där det varje dag diskuteras hur man skall undvika att muslimer upplever sig som oönskade och diskriminerade.
Man undrar om Per Wirtén överhuvudtaget känner till de villkor som judarna levde under i 1930- och 40-talens Tyskland.
Och i Dagens Nyheter är det kulturchefen Maria Schottenius som menar att folkets lidande i det kommunistiska diktaturen i Rumänien inte var värre än det lidande som en arbetslös industriarbetare erfar i dagens Sverige.
”I en ekonomisk kristid som nu plötsligt drabbat västvärlden finns det en liknande hårdhet som i gamla öststatsdiktaturerna. (…) Precis som bland hemliga polisen i Rumänien finns det personer som mer än gärna tar på sig uppgiften att trakassera andra människor, att förödmjuka och förtala dem.”
Jag vet inte vad man ska säga. Jämförelsen är så bisarr att den egentligen inte förtjänar att kommenteras i sin totala brist inte bara på kunskap om tillvaron på den svenska landsorten utan även på empati och förmåga att leva sig in i hur det var att leva under totalitära regimer såsom den rumänska eller den nazityska.